Enligt den colombianska författningen är Colombia ett ”multietniskt och mångkulturellt land” där staten har ansvar att värna om ”det mångkulturella” och förbjuder all form av diskriminering. Men det handlar om bara om vackra ord. Vår stat är mycket skicklig, den har blivit för formell menar folkombudsmannen Harrison Cuero.

– Här skriver vi på alla konventioner och internationella avtal, men inget efterlevs. Det saknas helt enkelt politisk vilja, säger han.

Colombia har störst andel svart befolkning på kontinenten, efter Brasilien och USA. De svarta organisationerna räknar att ungefär 26 procent av en befolkning på 43 miljoner är afrocolombianer. De flesta av dem är bosatta vid kustremsorna vid Stilla Havet eller vid Karibien. Men den väpnade konflikten har resulterat i att många flyr till storstäderna. Harrison är 33 år och har varit en social ledare sedan han gick i högstadiet i hembyn Guapi, som vackert ligger vid utmynningen av floden Guapi i Stilla Havet.

– Några unga svarta killar från Buenaventura kom till min by och talade om miljön och att vi måste organisera oss mot gruvföretagen. Det var första gången jag såg unga svarta ledare som pratade om att ta bygga upp vårt eget, att vi var subjekt och inte objekt berättar Harrison. Vi startade en ungdomsorganisation och när så ett ryskt företag så gick in i grannbyn för att exploatera guld och förstörde floden och grödorna försökte vi göra folk medvetna om miljökatastroferna som gruvföretagen för med sig.

Erfarenheten med ungdomsorganisationen lämnade Harrison ett växande intresse för miljön. Det gjorde att han drog iväg till provinshuvudstaden Popayán för att plugga ekologi på universitetet.

– Det var då jag insåg att jag var svart, säger han med ett leende. På min utbildning var vi bara tre svarta av 30 elever. Och ingen av oss hade suttit framför en dator förut. Att vara svart handlar inte om färg. I andra områden i landet skulle kanske folk uppfatta mig som mulatt. Att vara svart handlar om en samling kulturella element som vanor, traditioner, sätt att prata, sätt att producera musik, att känna musiken, maten och miljön.

Den colombianska Stillahavsregionen är ett svårgenomträngligt område. Regnskogen där floderna i århundraden varit de enda farlederna gör av den här regionen en av Colombias dyrbaraste naturskatt. Hit togs de afrikanska slavarna av spanjorerna som arbetskraft efter att ursprungsbefolkningen inte längre var lönsam. Många slavar rymde dock från sina herrar och trängde längre in i regnskogen för att bosätta sig vid de många floderna som korsar området.

Guapi är en sådan plats.

– Floden är den axeln på vilken livet flyter. De olika byarna längs med floden har olika traditioner, olika maträtter. Du fiskar olika typer av fiskar beroende på var i floden du befinner dig. Även kryddorna är annorlunda, de varierar med fiskarna du äter. Att fiska är något alla kan och att utläsa när det är säsong för de olika arterna. Det är en hel kulturell värld som bidrar till att göra dig svart, menar Harrison.

Men att fiska är inte det enda man gör i floderna. En hundraårig aktivitet i det här området är den traditionella gruvdriften.

– Många svarta slavar jobbade i gruvorna åt spanjorerna. Många av dem försökte köpa sig loss och ett sätt att göra det var att gräva guld på den enda lediga dagen, söndagen. När slaven väl var fri, fortsatte han att leta efter guld i floderna, men det är en metod som inte skadar naturen, så som den moderna gruvdriften gör.

Som färdigutbildad ekolog återvände Harrison till sin by 2003, men fann att människorna nu var belägrade av illegala grupper. Många flydde till den stora hamnen Buenaventura eller längre bort till storstaden Cali.

– När du rycker en svart person från sin miljö finns det stor risk att han slutar vara svart, säger han. I staden äter man andra saker, pratar på ett annat sätt och blir på sikt betraktad på ett annat sätt. Rasismen är väldigt stark. Den är institutionaliserad och sipprar uppifrån och ner, menar han.

Siffrorna ger honom rätt, 79 procent av byarna med i huvudsak afrocolombiansk befolkning ryms inom gruppen med lägst utveckling och 72 procent av afrocolombianerna befinner sig längst ner på den socioekonomiska skalan i landet.

– Det är därför jag säger att rasismen i Colombia är institutionaliserad, säger Harrison. Vi ärvde den från kolonialismen. När spanjorerna tog hit afrikanska slavar hade de brist på arbetskraft och ville förskona ursprungsbefolkningen från total utplåning. Den spanska kronan gav ut dekret med förbud att använda ursprungsbefolkning i gruvor och skyddsåtgärder som indianreservaten. Men den svarta mannen var inte en människa i deras ögon. Han var en maskin. Han förbjöds att utöva sin religion, att tala sitt språk, att ha familj. Han var en handelsvara.

1851 avskaffades slaveriet i Colombia men lagen fick inte någon kraft efter minst 30 år senare, eftersom man inte informerade om lagen. Den gav en ersättning till herren för sin ”förlorade” arbetskraft men inget till den före detta slaven som i många fall bara hade ett alternativ: att stanna kvar hos herren. De förrymda slavarna lyckades dock bygga sina egna samhällen i djungeln och det är de som i dag är förebilder för den alltmer högljudda afrocolombianska rörelsen.

Harrison misstänker att de svarta som grupp har psykologiska problem som ligger djupt inrotade och har förts över från generation till generation. Det märker han i sitt arbete som social ledare och som folkombudsman.

– Det är väldigt svårt att organisera afrocolombianerna. Ursprungsbefolkningen har sina starka organisationer som representerar sina intressen. Men inom den afrocolombianska gruppen bråkar alla över vem ska ska bli ledare. Alla vill bli ledare och jag tror att det handlar om dålig självkänsla. Sedan har vi misstron. Alla misstror varandra och ber om tjänster. jag får då färklara att komma in på sjukhus tillexempel inte kräver tjänster utan är en rättighet.

Afrocolombianerna möter stora utmaningar i konfliktens Colombia. Deras territorier är eftertraktade för exploatering av naturresurser och ett favorittillhåll för gerillan och paramilitära grupper, de senare skyddar ofta företagens intressen. Även om författningen ger afrocolombianerna rätt att vara på dessa områden med hänvisning till deras sekellånga vistelse där så har andra lagar stiftats som går stick i stäv med det. 1995 gjordes ett tillägg till lag 70 där man tog bort statens ansvar för att garantera att människorna fick stanna i sitt territorium. Gruvlagen har å sin sida lagstadgad att staten kan ge kontrakt på områden som inte har markerats som tillhörande de etniska grupperna. Problemet är att staten inte hade satt sig med afrocolombianerna för att markera gränserna och resultatet är att den redan har skrivit på exploateringskontrakt med många företag.

– Alla illegala grupper och armén gör sitt yttersta för att rekrytera unga svarta, berättar Harrin. Våra unga är omgivna av gangsters. I Buenaventura finns inte en framtid för en ung svart kille, antingen slutar du död eller i fängelset. Som tjej har du två val: antingen prostitutionen eller så blir du en livets krigare.