Hur kan det komma sig att han rekryterades till världens viktigaste jobb? Han är helt otillräcklig och har aldrig axlat ansvaret. En svensk myndighetschef som betedde sig på samma sätt skulle inte klara sig länge, säger Ahlenius, som var chef för FN:s internrevision, OIOS, fram till i juli förra året.

Hennes kritik av Ban Ki-Moons ledarskap behandlas ingående i boken Mr Chance. FN:s förfall under Ban Ki-Moon, som nyligen kom ut på svenska. Ahlenius, som tidigare arbetat som chef för Riksrevisionsverket i Sverige, var också en av de experter som utredde misstankar om korruption och nepotism inom EU-kommissionen år 1999. Utredningen ledde till att kommissionen ledd av Jacques Santer, tvingades avgå.

Inga-Britt Ahlenius, kallad ”Ms Fearless” av före detta kollegor i FN-sekretariatet, anklagar Ban för att vara mer intresserade av ”röda mattan” än av organisationens väl och ve.

När Ban Ki-Moon återvänder till New York efter sina resor och möter FN:s ledningsgrupp berättar han ofta om sina upplevelser och hur överdådigt han har blivit mottagen, alla middagar som bjudits honom, berättar Ahlenius. Hon säger att han ofta kommenterar mediebevakningen snarare än lyfter politiska frågor eller diskuterar uppföljning.

– Som chef för sekretariatet är han en katastrof. Han är ointresserad och oengagerad, säger hon.

Inga-Britt Ahlenius anklagar även generalsekreteraren för att motverka öppenhet, överskrida sina maktbefogenheter och för att ha försökt styra internrevisionens verksamhet. Som exempel nämner hon att Ban Ki-Moon – i strid mot gällande regler – hindrat henne från att utse en före detta amerikansk åklagare som chef för OIOS Investigations. Ban har sagt att han agerat i enlighet med de riktlinjer som finns.

Många nyckelpersoner som arbetat under Kofi Annan tvingades vid Ban Ki-Moons tillträde att lämna sekretariatet i högkvarteret i New York.

– Det fanns inget institutionellt minne kvar, säger Ahlenius.

Hon var den enda undergeneralsekreteraren som satt kvar eftersom hon utsetts av FN:s generalförsamling och inte av FN-chefen.

I en 50-sidig rapport, som blev offentlig i juli förra året, beskriver Inga-Britt Ahlenius FN som en organisation i förfall, på drift mot irrelevans.

– Jag var den enda som kunde skriva rapporten eftersom jag hade ett icke-förnybart kontrakt genom ett mandat från generalförsamlingen. Jag behövde inte krusa för någon, förklarar Ahlenius.

Hennes rapport skrevs under en period på fem månader.

– Under rapportskrivningen har jag låtit fem personer i ganska centrala positioner i sekretariatet och oberoende av varandra granska utkasten både gällande fakta och ton. De är alla överens om att rapporten ger en rättvisande beskrivning av situationen, säger hon.

Vid en presskonferens i FN-högkvarteret i New York nyligen sa Ban Ki-Moon att anklagelserna var ogrundade. FN:s stabschef Vijay Nambiar har också anklagat Ahlenius för att förvränga fakta.

– Det är bara ett sätt att undvika diskussion. De har inte återkommit för att peka på några felaktigheter i rapporten, säger Ahlenius.

När rapporten kom kommenterades den till en början väldigt konstruktivt av Ban Ki-Moon, säger Ahlenius.

– Formuleringarna var ungefär att ”det här var intressant” och att ”det är klart att vi ser att det finns problem och tillkortakommanden. Det måste vi komma tillrätta med. Vi ska noga studera rapporten och särskilt Ahlenius rekommendationer”.

– Men sedan fick jag ett aggressivt brev från Nambiar. Jag också fått telefonsamtal där jag varnats för att kretsen kring Ban Ki-Moon kommer att göra allt för att hämnas kritiken i rapporten.

I december 2010 fick hon veta att kretsen kring Ban Ki-Moon inbjudit undergeneralsekreterare att smutskasta henne offentligt. Ahlenius säger att det är ett uttryck för en depraverad kultur – när attityden är ”döda budbäraren”.

Inga-Britt Ahlenius är långt ifrån ensam om sin kritik av generalsekreteraren. Den norska FN-ambassadören Mona Juul skrev 2009 ett PM om det undermåliga ledarskapet i FN. Hon sågade Ban i hans politiska roll och kallade honom konturlös och ineffektiv och beskrev honom som en generalsekreterare som misslyckats inom en rad olika områden.

Juul nämnde kriser – i Burma, Sri Lanka, Demokratiska republiken Kongo, Darfur, Somalia, Pakistan och Zimbabwe – där hon menade att Ban Ki-Moon misslyckats med att göra någon skillnad. Hon sade att hon inte heller sett honom försvara mänskliga rättigheter, eller arbeta för nedrustning.

I november 2009 beskrevs Ban som ”felstegens mästare” i det tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel efter att han uttalat sig positivt om dödsstraff – något som hans egen organisation bekämpar, berömt USA:s förre president George W. Bush för kriget i Irak, och rest för att möta ledare i Burma och Sudan men återvänt utan några framgångar.

Ban Ki-Moon, en sydkoreansk diplomat, har tjänstgjort som FN: s generalsekreterare sedan 2007 och har ännu inte meddelat om han kommer att kandidera för omval 2011. Kritiker säger att han utsågs till generalsekreterare eftersom stormakterna ville ha en oförarglig ledare.

– Det skulle vara ganska pinsamt om han omvaldes – ”Ban Ki-Who” eller ”Nowhere Man”, som han har kallats av medierna, säger Ahlenius.