Sedan början av 1990-talet har det blivit vanligare att folkvalda politiker väljer att byta parti, berättar Lena Wängnerud, som menar att det kan bero på en generellt ökad rörlighet.

– Överhuvudtaget har det undan för undan skett en allmän individualisering och partiidentiteterna är mer uppluckrade och föränderliga nu. Dessutom har vi fler partier att välja mellan. Det speglas även hos väljarna, en tredjedel byter parti varje val.

Men bland politikerna är det vanligaste att lämna politiken helt, säger Lena Wängnerud. De som byter parti brukar dock hålla sig inom samma block, och att en sakfråga blir avgörande är inte så konstigt.

– Det kan vara något specifikt som är väldigt viktigt för en person och som inte passar in i det gamla partiet. Att då byta parti till ett som sympatiserar i frågan blir självklart.

Hon säger också att det är naturligt att partibyten får stor uppmärksamhet, då det handlar om personer som är valda av allmänheten. Hur väljarna ser på det kan dock variera.

– Det är svårt att säga generellt. Det är nog både positivt och negativt och beror på anledningen till bytet.Något som kan vara negativt är om partibytet sker under mandatperioden i stället för, som vanligast är, i samband med val.

Blir en person vald som representant för ett parti går det inte att sitta kvar på samma post med en ny partitillhörighet.

– Det skapar ett demokratiskt problem, säger Lena Wängnerud. Även om någon blir inkryssad är det ändå partiet som i första hand blir valt, inte personen. Mandatfördelningen mellan partierna ska ju vara konstant under perioden.Vill personen ändå sitta kvar i den politiska församlingen blir det utan officiell partitillhörighet, som politisk vilde.

För de flesta är ett byte av parti ett stort och genomtänkt beslut som kan få både positiva och negativa konsekvenser. En nackdel är att personen, av det gamla partiet, kan bli sedd som en oseriös vindflöjel eller till och med bli helt utfryst. Men bytet kan också stärka politikern som person, säger Lena Wängnerud.

– Man känner att man gör rätt och har ett starkare moraliskt mandat, något man som person blir styrkt av. Dessutom får man äntligen driva sin hjärtefråga.