Att göra något stort och själv designa det, och använda både sitt hantverkskunnande och kreativitet, det är riktigt kul, säger Hasse Kosonen, tatuerare som äger No Fear Tattoo i Vasastan tillsammans med kollegan Linda Engström.
Hasse Kosonen arbetar helst på frihand, det vill säga att han designar motivet efter kundens önskemål och ritar upp det direkt på kroppen. Och det är de riktigt kreativa jobben han tycker är roligast att utföra.
– Det var en tjej för ett tag sedan som gav mig fria händer att göra något snyggt på hennes rygg. Det blev en hel 50-talsdrive-in med rullskridskoservitriser, bilar och till och med ett rymdskepp. Den tog ett år av många sittningar, men det var riktigt kul att göra den.
Som många andra i branschen började Hasse Kosonen som konstnär och under 1980-talet försörjde han sig på allt från tavlor till skivomslag.
– Det funkade ett tag, men man måste ju äta också.
Under en period tecknade han även serier tillsammans med Alf Svensson, som så småningom öppnade en tatueringsstudio, och där hamnade även Hasse Kosonen.
– Jag började i studion 1997 och Alf lärde upp mig. Redan samma år tog jag över. Han hade väl en baktanke med att få in mig i yrket, säger Hasse och skrattar.
Till studion hörde även en kundkrets och i början fick han finna sig i att göra tatueringar med betydelser och motiv som han inte sympatiserade med. Han berättar att det var vanligt med högerextremister som kom in och ville ha hakkors och SS-symboler. Men ganska snart bestämde han sig för en policy mot sådana symboler.
– Det var en del extremism ett tag på 90-talet, men många av kunderna som ville ha politiskt extrema symboler då har kommit in på senare år och velat täcka över dem.

I slutet av 1990-talet var det även vanligt med skräckinfluerade motiv som monster, troll och dödskallar.
– Det var mycket metal då, säger Hasse. Och ett tag skulle alla ha tribaler och det är väl inte det mest konstnärligt utmanande som finns.
En annan trend som är över är kinatecken och stjärntecken, något han är tacksam för. Annars är många angelägna om en rik symbolik i motiven, särskilt första gången de tatuerar sig.
– Första gången vill man klämma in så mycket symbolik det bara går i ett enda litet motiv, och jag vet inte hur ofta det kommer in någon som vill ha "carpe diem". Men det är lite fantasilöst, den texten är mycket vanligare än folk tror. Så då är det bara att försöka få dem att förstå att de inte alls är unika och kanske komma på något annat. Men vill de ha den så får de ju.
Symbolikhetsen är något som försvinner ju fler tatueringar man skaffar sig, berättar Hasse.
– De med många tatueringar har ofta en blandning mellan symbolik och bilder som "bara" är snygga.
Numera är det en väldigt stor bredd bland motiven och Hasse har svårt att urskilja en viss trend. Han nämner tv-program som Miami Ink, som följer livet i en tatueringsstudio, som en av anledningarna till dagens variationsrikedom.
– De programmen har fått folk att inse att du kan tatuera in i princip vad som helst. Innan trodde man kanske inte att det gick att tatuera in ett foto.

Någon kund som direkt har ångrat sig har han inte varit med om.
– Det var en kille som tatuerade in sin tjejs namn, och efter ett par veckor kom han tillbaka och ville täcka över det. Det var riktigt komiskt. Något som verkligen visar att man ska tänka sig noga för innan man tatuerar sig, särskilt när det gäller namn. Och det vi täcker över mest är texter av olika slag.

Noggrannhet är en grund i yrket och det gäller inte bara motiven. Även när det gäller skötsel av studion och hygien är de väldigt noga, berättar Hasse.
– Hygien och att förhindra smittspridning är a och o, säger han. Jag har fått förfrågan från några med hepatit C men vägrat att tatuera dem, och skulle någon med hiv vilja bli tatuerad skulle jag också säga nej. Om jag råkar sticka mig själv med nålen kan jag bli smittad och sedan föra det vidare till nästa kund. Och en kund måste berätta om han eller hon är smittad av hepatit eller hiv, annars begår de ett lagbrott, men alla väljer ju själva om de vill berätta. Men som regel testar jag mig ofta, och alltid om jag har råkat sticka mig själv.
Är någon uppenbart sjuk blir det också blankt nej.
– Kommer du hit med feber skickar jag hem dig igen. En grundförutsättning är att du ska vara i fin fysisk och psykisk form, är du sjuk kan du ta skada av att bli tatuerad.
No Fear Tattoo är anslutna till branschorganisationen Sveriges registrerade tatuerare, SRT, med klara regler när det gäller bland annat hygien. En sak som de också är stenhårda på är åldersgränsen.
– Är du under 18 år blir det blankt nej, även om föräldrarna är med. Men däremot händer det ibland att någon kommer in några månader innan 18-årsdagen och bokar tid på sin födelsedag eller strax efter.

Den typiska kunden finns inte, menar Hasse och pekar på att det är så utbrett numera.
– De flesta är väl under 45, men jag har tatuerat äldre människor också. Bland annat den gamle folkparksidolen Tage Severin, en riktigt cool gubbe som kom hit på sin motorcykel och ville ha en tatuering. Han skaffade några stycken och var väldigt rolig att snacka med.
Hasse Kosonen har träffat på alla sorters människor under sina år i branschen och har ett hav av anekdoter att ösa ur. Och fler lär det bli, några planer på att byta jobb finns inte.
– Nej, det här är det bästa jobbet i världen. Bara det att det alltid är utvecklande är skitroligt.
Och myten om att när man väl har börjat tatuera sig kan man inte sluta?
– Jo, så är det absolut. De flesta kommer tillbaka för fler.