Albumet, som hon spelat in, ivrigt påhejad av mentor Eno, inleds med ett instrumentalt stycke där Calvi visar vilken cool gitarrist hon är. Men hon är ännu coolare när hon samtidigt sjunger med sin säregna, mäktiga stämma och den bästa låten är plattans tredje – förhållandevis röjiga Desire.

Pampiga The devil är också riktigt lyckad. Den lilla trion – utöver frontkvinnan ingår trummisen Daniel Maiden-Wood och Molly Harpaz på harmonium, gitarr och percussion – lyckas låta väldigt stort. Ibland tassar bandet fram i mer jazziga landskap, men lyckas alltid hamna på riktigt fräck rockmark till slut.

Ljudbilden är hela tiden utsökt vacker – förmodligen inte minst tack vare Rob Ellis, som tidigare producerat bland andra just PJ Harvey. Sammantaget är det här en ruskigt imponerande debut av en ruskigt imponerande – och, återigen – stencool tjej.