Kampen med orden har varit något som präglat inspelningen av Pelle Osslers sjunde album Evig himmelsk fullkomning.

– Jag vet inte själv när texterna är bra. När de är för tydliga blir de platta och när de är för otydliga blir de bara obegripliga.

Flera av texterna härstammar från inspirationsresor till Berlin och Ouessant, ön utanför Finistère, i Engelska kanalens södra inlopp.

– Det är alltid trafik där. Och där finns riktiga skär – inga slipade, utan riktigt kantiga djävlar – och ett antal gigantiska fyrar. Det är dimmornas land.

Tankarna på att förlisa och gå under kom naturligt. Och är sådana Pelle alltid har haft med sig. Han bär på en skräck för att drunkna.

– Jag vet inte om det kan ha att göra med att min farsa var försvunnen ute på ishavet - även om jag var så liten då att jag inte har något minne av det.

Det var på väg hem från en arbetsresa på Grönland som det blåste upp till storm och Pelles mamma förlorade kontakten med honom. Hon hörde inte av honom förrän han många dagar senare klev in genom dörren där hemma.

– Det finns ett kort på mamma från den perioden, där hon sitter med en helt tom blick. Jag trodde länge att alla män var tvungna att gå ut på sjön i något skede av livet och jag fasade för det. Jag är rädd för havet. Och samtidigt fascinerad av det. Men det är en skräckfylld kärlek.

Vi promenerar från gitarrfiket på Söder där vi träffats för att leta upp en lugnare miljö. Samtalet leder vidare till flyktingkatastroferna på Medelhavet. Låten Botten av ditt hav har en text om att förlora någon man älskar på grund av att man varit tvungen att sätta sig i en alldeles för dålig farkost och färdas över vattnet. Om skuldkänslorna hos den överlevande: ”Ser på min hand/Kan inte förlåta den/En hand som släppte sitt tag/När du fördes bort av strömmen”.

Flera versioner gjordes av ”Botten av ditt hav” berättar Pelle samtidigt som vi hittat Medborgarplatsens lugnaste hörn.

– Från början hade den en klassisk uppbyggnad. Vers, refräng med stora körer, vers, dubbelrefräng, slut. Det lät bra, men bottenlöst trist. Nu är den bara en monoton uppbyggnad mot en pampig refräng som aldrig kommer, som bara blir en röst och piano.

Musikaliskt är det inga problem att känna igen Pelle Ossler på den nya skivan. Hans säregna gitarrspel präglar ett mörkt gnisslande ljudlandskap som i grund och botten påminner om det på föregångarna Ett brus och Stas. Tankarna var först att denna gång enbart arbeta med Christian Gabel, musikproducenten, tillika trumslagaren från Bob Hund,

– Ursprungsidén handlade om att skapa en rå, lite bluesig, känsla med bara gitarr och trummor, bara han och jag, säger Pelle.

Men för att skapa lite botten tog han med två cellister. Och när det behövdes fler klanger ville han återigen ha med Mikael Nilzén, som spelar sida vid sida med Pelle bakom Thåström när han är ute på turné, har Brian Eno som husgud och kan konsten att experimentera med syntar. Dessutom kunde Pelle uppfylla en gammal önskan från Amanda ”Slowgold” Werne som för några år sedan kontaktade honom och ville sjunga duett. Deras scheman passade inte ihop den gången, men på Evig himmelsk fullkomning blev det tre gemensamma sånginsatser.

Precis som på Ett brus spelades musiken – av både konstnärliga och ekonomiska skäl – in live. Den här gången på Teater Galeasen, där uruppförandet också gjordes i juli. Och som blev den tidsgräns Pelle behövde för att få texterna färdiga.

– Jag måste ha en deadline för att bli klar. När den närmar sig plockar fram det man har gått och haft i huvudet. Och det är ofta mycket mer än man anar.

Som det personliga pronomenet hen, vilket Pelle sjunger om i den låt som är mest lik en radiohit.

– När det kom tänkte jag ”Vad är det här för trams?” Och jag har fortfarande en del vänner som tycker att det är trams. Medan andra tycker att det är djävligt viktigt. Och jag undrar hur det kan bli så mycket tumult kring ett djävla ord samtidigt som folk spränger sig till döds.

Samtidigt tänker Pelle att ”vem är jag att tycka något om det – som bara står och ser på”. Det sjunger han också. Och om åren då han ständigt frös.

– Det är det jag minns bäst av min punktid. Att jag frös alltid. Det berodde väl mest på kläderna. Men jag frös även själsligt. Som alla gör under de där åren när ingen, inte ens man själv, fattar vad man är.

Han berättar att det stör honom att punken satte sig så hårt.

– Det är uttröttande att vara motvalls. Och gör livet komplicerat. Om det kommer för många på mina konserter är jag missnöjd för att jag kanske har blivit mainstream, om det kommer för få för att folk inte fattar hur bra det är.

Hans förra album var en skilsmässoskiva, skriven i sorg. Nu beskriver Pelle sig som förvirrad. Under de fyra år som har gått däremellan har Pelle framför allt arbetat med Sivert Høyem och Thåström. Nu, efter att ha jobbat med sin egen skiva, är han pank.

– Jag får snickra som fan, säger den utbildade möbelsnickaren.

Eller också låna sig fram till hösten, då det är dags för en ny turné med Thåström. Sina insatser på den gamle punkikonens kommande platta är Pelle redan klar med. Han har också ägnat tid åt att fotografera och att ställa ut sina bilder. En av de bilder han tog i Berlin isnpirerade honom att skriva låten Ingen rök utan eld som är öppningsspåret på nya skivan.

– Folk säger att mina bilder är som mina låtar. Då tänkte jag att jag gör någon sorts metaprojekt och sätter mig och stirrar på en av mina bilder tills jag har gjort en låt, berättar han.

En låt som kanske handlar om det krig som präglat den tyska huvudstaden, som nu får vila medan kriget fortsätter någon annanstans. Men kanske också om bilar som brinner i förorter och en samtidig avsaknad av mer välbehövliga gnistor – elden blir något att både sky och att välkomna.

– Det är som med relativitetsteorin. Känslomässigt förstår jag den precis, men be mig inte förklara den, är det svar Pelle skrattande levererar på frågan om sångens innebörd.

– Det är ju bildkonst som är min grej egentligen. Jag halkade in på musiken på ett bananskal via punken och är ju musiker, men det är bildkonst jag vill hålla på med.

Vilket Pelle nog får sägas göra – också som musiker. För som han säger:

– Om jag själv inte får några bilder i huvudet när jag lyssnar på musik - då är det ingen låt.