I tonåren var jag en skeptiker som närmade sig nyår så motvilligt att jag praktiskt taget gick in i året baklänges. Jag ville ju in i det, men önskade helst undvika passagen för att komma dithän. ”Nyår? Det är ju en kväll som vilken annan”, intalade jag mig envist, som för att stå emot den laddning som nyårsfirandet egentligen hade. För någonstans i magtrakten kändes det ändå att det visst var en speciell natt, oavsett hur jag stretade emot. Men då kompisarna beprövade sin avsaknad av alkoholtolerans i abonnerade fritidslokaler för att dagen därpå konstatera att de uteslutande gjort saker de ångrat, avundades jag inte deras ångestladdade bakistöcken. Jag missade det mer än gärna.

Under åren som gått har ett gäng bekanta nyårsformat nu betats av: familjefirande av varierat resultat, halvdana festförsök, nyårsaftnar präglade av olycklig kärlek, och såklart den klassiska sista-minuten-jakten efter restaurangbord, trots att den ostrukturerade firaren med säkerhet kan konstatera att de välorganiserade sedan månader fyllt bokningsloggarna. Med en spanjor till styvfar har jag även hunnit bekanta mig med det spanska firandet, där man vid tolvslaget äter en, stor vindruva per klockslag. En bedrift som är betydligt mer hetsig än den låter, och visst finns det en charmig dråplighet i att träda in i det nya året med fullproppad mun och fruktsaft rinnande utmed hakan.

Så förra året, när jag tillbringade nyåret i Polen, inträffade helt oväntat det jag i hemlighet längtat efter: det ultimata nyårsfirandet som för resten av ens liv är en konstant referenspunkt. I mitt fall innehöll den episka kvällen ingredienser som gatufest, rosa bubbel, galamiddag, efterfest, morgondopp i Östersjön och enorma mängder dans. Fast det som gjorde det så minnesvärt var ju inte aktiviteterna i sig, utan den händelsekedja av spontanitet som ryckte iväg en i ett förlopp som utvecklades med lokomotivets bestämda rytm. Den första januari fann jag mig, likt mina vänner under tonåren, inbakad i ett bakistöcken med en släng av matförgiftning och årets första dag försvann helt i en dimma av njutningsfull misär – men helt utan ånger.

Kanske är receptet för en lyckad nyårsafton en nonchalant kombination av god planering och slumpmässig styrning? Särskilt på nyårsnatten verkar ju så många av oss falla offer för slumpens ödesinblandning. Men oavsett hur man väljer att förhålla sig till nyårsaftonen, så är det en unik övergång från en dag till en annan, laddad med så mycket symbolism och känslosamhet. På nyårsnatten tillåts man genomgå ett slags imaginär pånyttfödelse, där man kan vara extra förlåtande och tillåtande mot sig själv, och där man tillåts drömma om den bättre version av sig själv man kanske strävar efter att bli. Nyårsaftonens självrannsakan underlättas dessutom otvivelaktigt av all den julmat som i dagar innan proppat igen ens artärer och vaggat in sinnena i ett komatöst idisslande till den årliga mellandags-reprisen av Sound of Music på tv.

På nyårsafton handlar allt om att öppna dörren till framtiden, vare sig man tror att man formar den helt själv eller att ödet spelar en huvudroll. Klart är att linjen som separerar det förgångna från det nya sällan känns så skarp som då. Fast väl över på andra sidan känns det alltid lika underligt att det nya året redan börjat – det förra gick ju så snabbt förbi.

Visst finns det en charmig dråplighet i att träda in i det nya året med fullproppad mun och fruktsaft rinnande utmed hakan.