– För mig är de politiska aspekterna inte intressanta, jag är mer intresserad av berättandet. Människors inre berättelser, säger journalisten, manusförfattaren och regissören Marcus Lindeen om sitt val av tema för den första delen i serien Rapporter som ges på Regina i Uppsala på lördag.

Riksteatern och Svenska Teatern i Helsingfors säger sig skapa nya spelregler för hur teater produceras tillsammans med regissören. Riksteatern har sedan ett par år burit på en idé som nu kunnat realiseras genom samarbetet med Rapportserien.

– De har längtat efter att komma ifrån sin egen tröghet och känt en frustration över att det ska gå två år från idé till verklighet. Att sätta upp en pjäs är normalt en förfärligt rigid process. Genom rapporterna kan de följa upp ämnen snabbare, säger Marcus Lindeen.

När han först kontaktades av Riksteatern för ett drygt år sedan fick han ett uppdrag som bestod av två delar. Dels skulle han komma att ansvara för att den första Rapporten skrevs och sattes upp. Men han uppdrogs även att delta i arbetet med att utforma den arbetsmetod som de olika Rapportförfattarna senare skulle använda sig av. Tanken är att aktuella händelser dramatiseras med journalistiken som metod och teatern som gestaltning.

– Jag är ju journalist i grunden och gick igång på det här men processen har långt ifrån framskridit så smidigt som jag hoppats. Vi hade ju någon form av inverterad deadline att jobba mot, eftersom vi inte fick leta uppslag förrän den 7 juni. Till något som sedan skulle vara färdigrepeterat i mitten på augusti.

Marcus Lindeen och hans tidigare kollega, radiojournalisten Rosa Henandez som assisterade honom under delar av arbetet, stötte på fler problem när de väl var igång med researchen. De plöjde allt de kom över i tidnings- och nyhetsväg. Uppslag från notisstorlek till artiklar lades på hög – uppslag som sedan ratades.

– När de väl skulle omsättas till något sceniskt blev det inte så spännande att de hände i nuet. Det var ju en hel del större saker i somras. Ship to Gaza-händelsen till exempel, men den blev inte alls så fascinerande som vi trodde att den skulle bli.

Slutligen fastnade de för en notis om ett postrån. Och efter att intervjuer genomförts med både brottslingar och brottsoffer kom sedan bakslaget.

– Vi blev hotade till livet av en av dem. För allas säkerhet vi fick vi avbryta arbetet med tre veckor kvar till repetitionsstart. Vi började om från början med ett urklipp och en riktigt tajt deadline. Rena kamikazeprojektet där verkligheten blev verklig.

Nyhetsingången, som i föreställningen motsvaras av första akten, var denna gång ett klipp som rörde ett omhändertagande av 191 katter. Katter som påträffades hos en privatperson och som senare avlivades av polisen. Akt två handlar om en samtida och pågående händelse, forskaren Julie Ann Smith, professor inom humanvetenskapen, som ägnar sig åt djurstudier och som så långt det är möjligt lever jämställt med sina 23 kaniner. Medan den tredje och sista akten bygger på en sann historia om en schimpans, Lucy, som uppfostrades som en människa av en amerikansk psykoterapeut.

Vart står du själv i förhållande till djurrätt och djurrättsfrågor?

– Jag sitter här med en tonfiskskiva framför mig, vilket förmodligen är helt oetiskt och fel på många sätt. I arbetet med pjäsen har jag inte varit intresserad av det politiska perspektivet, även om man får det på köpet. Istället har jag tittat på var gränsen går – på ett rent filosofiskt plan – mellan djur och människa. Vad skiljer oss åt? Varför har vi varit så besatta av att dra en skiljelinje? Nyheten och nyhetsflödet fungerar mer som anslag och igångsättare och tar pjäsen till andra akten, akterna hänger sedan ihop på ett tematiskt eller associativt sätt.

Han vill, som han uttrycker det, ”vaska fram den lilla människans inre historia” och väljer därför att fokusera på existentiella frågor och inre berättelser snarare än de stora politiska skeendena.

– Jag tar en nyhetsnotis och utgår från den men låter människan berätta historien bakom den.

Skådespelaren Eva Melander återger slutsekvensen i schimpansen Lucys liv genom att citera skötaren Janis. Lucy blev aggressiv och omöjlig att hantera för familjen som hon levt med sedan hon bara var två dagar gammal. Janis avsatte åtta år av sitt liv för att försöka återföra Lucy till en djungel hon aldrig varit i närheten av.

– Jag återberättar en historia istället för att göra en vattentät gestaltning av en karaktär. Historien och berättelsen står i centrum och handlar mer om maktförhållanden, över- och underordning, snarare än djur.

Marcus Lindeen väljer att inte lyfta de politiska aspekterna, hur ser du på det?

– Det är det som är så himla bra med föreställningen och som gör hela stycket så befriande, att det inte kommer med några moraliska påpekanden och talar om hur man ska tycka. Däremot väcker den frågor om makt och våra olika roller och det behöver inte nödvändigtvis handla om djur.

Rapporter #1 – Djur som dör spelas på Reginateatern idag, lördag, klockan 18. Medverkar gör: Veronika Mattsson från Svenska Teatern i Helsingfors, musikern Hans Appelqvist, dansaren och skådespelaren Henrik Vikman samt Eva Melander. För manus och regi står Marcus Lindeen.