Riktigt så stor som Chomsky är ännu inte den slovenske filosofen Slavoj Zizek. ”Kulturteorins Elvis” – som uppnått sin originalitet genom att blanda lika delar Lacan, Marx och roliga historier – fick under sitt Sverigebesök i veckan nöja sig med att två dagar i rad fylla Södra teatern i Stockholm. Likväl en bedrift måste man säga, för en akademiker som i ett flertal böcker de senaste åren åberopat något så otidsenligt som kommunism som svar på den trippelkris världen nu står inför. Och nu finns ju dessutom Youtube, där i princip hela den föreläsning (1 2 3) som Zizek höll i Stockholm sedan länge går att finna.

Tematiken i Zizeks framträdande på Södra teatern är mycket riktigt bekant för den som lyssnat på eller läst åtminstone något av filosofen de senaste åren: Vi lever i en kultur av påtvingad valfrihet. Vi tror oss vara fria, men är i själva verket mer bundna än någonsin. Begäret dödar oss steg för steg och tar snart världen med sig. En ny kommunism, befriad från nostalgi och radikalare än någonsin, kan rädda oss.

Publiken är med på noterna och skrattar även igenkännande när Zizek levererar sina obligatoriska skämt från tiden bakom järnridån. Jag skrattar också, men känner samtidigt att någonting skaver. Visst är det roligt, visst är det smart och uppfriskande – men visst är det också ganska förutsägbart? Vänsterns tradition av envägskommunikation och ikoniserade ledare tränger sig på när vi i publiken lyssnar, nickar och artigt applåderar den store tänkarens monolog.

I filmen som bär hans namn kallar Zizek sig själv för ”en maskin”. Det finns ingen ”riktig Slavoj”, framhåller han, som tycker om att sitta hemma och äta chokladglass som alla andra. Det man ser, hör och läser av honom är vad man får. På Södra teaterns scen säger Zizek att han är ”ett verktyg”.

Det stämmer säkert, men jag tänker mig honom också som en slags narr. Tack vare sin excentriska galna-professorn-utstrålning får han ett sken av harmlöshet, och tillåts därmed komma närmare makten och maktens kanaler än någon annan radikal teoretiker. Med bred slovensk brytning och ackompanjerad av otaliga nervösa tics kan han utan problem slunga ur sig de anklagelser mot kapitalismen och systemet som aktivister samtidigt blir avlyssnade, alternativt utskrattade, för.

Zizek själv skulle knappast ha alltför mycket att invända mot ett sådant tillägg till sin beskrivning. Förmodligen är det delvis en sådan insikt som ligger bakom hans ökade användning av k-ordet de senaste åren. Med hans hjälp tränger kommunismen in i finrummen.

”Använd mig”, uppmanar han sina åhörare på Södra teatern och hänvisar till en gammal lacansk sanning: ”En dåre som tror sig vara kung är inte mer galen än en kung som tror sig vara kung”.

Ligger det inte här också en implicit vädjan till en vänster i omedelbart behov av förnyelse och omgruppering? Sluta sätta upp folk på piedestal. Sluta idolisera, ikonisera och ropa efter starka ledare. Låt de få radikala intellektuella som bereds utrymme i offentligheten sätta in små nålstick i kapitalismens hjärta, men minns samtidigt att det är vi – alla andra – som måste utföra operationen.

Det är vi som bär på det nya hjärtat.