För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli, diktade Cornelis Vreeswijk i Ballad på en soptipp på debutalbumet 1964. Året därpå blev Olof Palme kommunikationsminister och när Sveriges radio något år senare vägrade spela Cornelis grövre visor blev han ilsken och skrev till Palme.

Men det påverkade knappast Palmes popularitet. I valet 1968 fick Socialdemokraterna över hälften av svenska folkets röster och 1969 efterträdde Palme Erlander som statsminister. Skattesmitaren Cornelis var knappast renlärig (och kallade sig till och med kommunist en period) men under Palmes andra ämbetsperiod i början av 80-talet sjöng han i alla fall för det då S-märkta svenska folket under partiets valvakor.

För mig förkroppsligar de båda ikonerna Välfärdssverige, min barndoms Sverige. Var det något de hade gemensamt var det förmågan att kommunicera socialismens idé – med passion.

Nu är klassamhället tillbaka med full kraft och det blir sämre för varje dag. Det är nästan otänkbart att föreställa sig en modern motsvarighet till Trubaduren eller Statsministern och det ligger nära till hands att jämställa idealismens död med Palmes dito. Mona Sahlins avgång i söndags är en smärtsam påminnelse om att politiker som kombinerar ett socialt patos med en unik kommunikationsförmåga är oerhört svåra att finna.

Mona Sahlin var visserligen passionerad, men saknade den kommunikativa trollkraften. Bara drygt 20 procent av arbetarna röstade på sossarna i senaste valet. Ur det perspektivet – kombinerat med att hon förmodligen var en bidragande orsak till partiets lägsta röstsiffror sedan första världskrigets början – är hennes avgång varken oväntad eller smärtsam, bara det senaste och mest extrema tecknet på den socialdemokratins kris som kan spåras till – ja vad? Oljekrisen? Thatcherismen? Palmes död? Murens fall? Tony Blairs New Labour? EU-anslutningen 1995?

Det beror på vem man frågar, och det är egentligen inte det som är viktigt. Det viktiga är att se vad som gått förlorat på vägen, och ta det tillbaka. För målet – att på demokratisk väg avskaffa klassamhället – måste väl ändå bestå?

Det är inte helt självklart. När högersossen Niklas Nordström under Sahlins avgångskväll säger att Socialdemokraterna behöver ”en modern berättelse” börjar i alla fall jag undra om livspusselpolitiken är här för att stanna. Kanske vill han också ”modernisera” partiprogrammets redan ljumma inledning: ”Socialdemokratin vill forma ett samhälle grundat på demokratins ideal och alla människors lika värde. Fria och jämlika människor i ett solidariskt samhälle, där alla har rätt till en butler, är den demokratiska socialismens mål.”

Redan Göran Persson hade svårt att ta ordet socialism i sin mun och 2001 övertygade han den socialdemokratiska kongressen att stryka den paragraf i partiprogrammet som enligt bland andra Stockholms arbetarekommun hörde till socialdemokratins kärna, ”att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”.

Hade Persson ”fel”? I ljuset av de senaste valresultaten verkar det finns en poäng i att åtminstone återfinna andan i den ”omoderna” paragrafen. Ska man bygga ett starkt arbetarparti som har stöd av majoriteten av befolkningen – vilket förvisso inte helt säkert låter sig göras – räcker det inte att prata skatter och avdrag. Man måste genomföra och försvara en praktisk radikal politik, där rörelsen aktivt arbetar för att förbättra människors vardag.

I Malmö mobiliserar (S) på golvet, berättar en ombudsman i tv. Där är grundfrågorna avgörande för röstsiffrorna. Det duger inte att sitta i Stockholm och anpassa politiken efter den trendkänsliga och svårdefinierade medelklassen, lyder kritiken internt från vänster. Man måste ut till bostadsområden och arbetsplatser. Men var är basen, jobbarna, tjänstehjonen, hembiträdena och ”uskorna”, i den dagliga politiska debatten?

Det kanske har blivit dags att gå bakåt för att se framåt. Distrikten verkar vara på rätt väg, men partiledning och verkställande utskott?

”Om det i vår tid gifves en fråga, hvars lösning är vigtigare än allt annat, en fråga, som tränger sig fram och hotande tvingar statsmännen att stanna inför sig, om de än aldrig så gerna ville lemna den å sido för att kunna få fortsätta det gamla diplomatiska intrigspelet om underordnade småsaker, en fråga, som allt tydligare framträder som den ena stora och afgörande för hela vår kulturs vara eller icke vara, så heter den arbetarfrågan.”

Så skrev Hjalmar Branting i föredraget Hvarför arbetarrörelsen måste bli socialistisk 1886 (återpublicerat som e-bok av Murbruk förlag 2010). Orden kan låta märkliga så här över hundra år senare, i en tid när arbetaren är närmast dödförklarad. Men det innebär inte att det är så, eller att ”arbetarfrågan” är död. I dag har vi en växande underklass av ungdomar, arbetslösa, papperslösa, utförsäkrade, deltidsknegande och lågavlönade, och inget parti har på allvar lyckats fånga upp dem. Men de är inte obetydliga.

Att Socialdemokraterna saknar en övergripande riktning tycks i alla fall stå klart för de flesta; och kampen om partiledarposten bör handla om just vilket samhälle som hägrar där borta. Ett alternativ, vänsteralternativet, är att betona en politik som på lång sikt hävdar övertagandet också av den ekonomiska makten. Det borde inte vara alltför radikalt ens för Socialdemokraterna i dessa kapitalismens kristider.

Samtidigt är det naturligtvis en förenkling att det bara handlar om att blicka bakåt och återupprätta klassretoriken- och praktiken. (S) har vid sidan av partiledardiskussionen samma stora utmaningar framför sig som de andra partierna: å ena sidan att tackla ”politikens död”, det rådande tillstånd i vilket yta alltid går före innehåll och där politik handlar om maximal medieexponering för korta utspel istället för arbete för långsiktiga samhällsförändringar. Å andra sidan att hantera de djupt liggande problem vi har framför oss: som klimathot, lågkonjunktur och tilltagande rasism.

Men för mig är saken klar: så länge politiken anser sig vara färdig med bygget, och ignorerar kampen för ”det stora dundret” som Cornelis diktade om i den inledande visan, är jag övertygad om att Socialdemokraterna även fortsättningsvis kommer att få famla efter ”en modern berättelse”.