Programmet under Psykiatriveckan är digert och rymmer allt från presentationer och föreläsningar till delade självupplevda erfarenheter och berättelser. Ansvarig för samarrangemanget är projektledaren Elisabeth Alphonce som även är utredningssekreterare vid Psykiatridivisionen på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Men hon är också synonym med Attityduppdraget i Uppsala län. Och i år förenas hennes båda uppdrag.

– Vi har 40 ambassadörer som jobbar genom Attityduppdraget, ganska många av dem delar under veckan med sig av sina erfarenheter om hur det är att leva med exempelvis ADHD eller en depression. Syftet med veckan är detsamma hela tiden, öka kunskaperna om psykisk ohälsa och funktionsnedsättningar och minska fördomarna.

Med närmare 90 besökare per dag de första dagarna är Elisabet Alphonce nöjd, hon menar att det måste vara lika självklart att söka vård för en depression eller psykos som för benbrott eller diabetes.

– Det är lättare nu än för tio år sedan att prata om psykisk ohälsa. Man måste kunna prata om allt. En fördom är exempelvis att det inte går att blir frisk från en psykos, vilket inte stämmer. Det finns olika typer av psykoser. En del av dem är reaktiva och utlöses av en stressfull livshändelse.

Elisabet Alphonce har själv tillfrisknat från en psykos som varade så länge som fem månader, under vilken hon var inlagd på sjukhus större delen av tiden.

– Jag fick ett jättebra bemötande, både av vårdpersonal och socialtjänsten. De såg personen, inte sjukdomen. Min dotter, som var fem år när det hände, placerades hos en kontaktfamilj. Jag fick själv vara med och välja den familj hon skulle vara hos. När jag sedan fick tillbaka min dotter sa de: du är en bra mamma fast du är sjuk.

Vad menar du är de största svårigheterna för de här grupperna av människor?

– Det är bättre att säga hur man mår så att man får det stöd man behöver istället för att det går för långt så att besluten tas över ens huvud. Det gäller att lära sig att hantera sin sjukdom. Jag måste exempelvis sova och äta regelbundet och hålla koll på stressen. Och ta mina mediciner, jag äter dopaminstabiliserare sedan sex år tillbaka.

Hon träffar en läkare årligen och gör avstämningar med sitt rehabiliteringsteam var tredje månad. Den regelbundna kontakten med öppenvården ger henne det stöd och utrymme hon behöver i dag.

– Jag får samtala om min situation, hur jag mår av min medicinering. Man är expert på sig själv medan läkare är experter på vilken hjälp som finns att tillgå. Det blir ett gott möte.

Gunilla Ekholm är projektchef och arbetar sedan ett och halvt år tillbaka i ett projekt som kallas Npf-portalen, Neuropsykiatriska funktionshinder. Portalen vänder sig till unga vuxna och vuxna, eller deras anhöriga, som precis fått sin diagnos och remitterats dit för vidare utredning.

– Vi erbjuder samtalsgrupper och kurser som går ut på att lära sig strategier för att klara vardagen och så processar vi dem vidare till rätt del av vården.

Behoven varierar men många behöver hitta sätt att återta kontrollen över sin privata ekonomi, hitta fungerande rutiner för räkningar som både måste öppnas och betalas. Kurserna informerar även om vilka konsekvenser lån får på längre sikt. Till synes enkla saker som för många utgör näst intill oöverstigliga hinder och som får förödande konsekvenser om problemen inte fångas upp i tid.

Ett halvår återstår av projekttiden för portalen. I nuläget saknas beslut om vad som sker därefter.

– Behovet är stort, det är väldigt många som behöver den här typen av hjälp. En tredjedel av våra samtal är från anhöriga som behöver råd och stöd. 80 procent av våra brukare har ADHD, de utgör den största gruppen. Vi hoppas naturligtvis att verksamheten kan fortsätta och permanentas på något sätt.

Hur ser du på Psykiatriveckan?

– Det är otroligt bra att information som rör psykiatriska frågeställningar når ut. Det finns mycket idéer och fördomar om detta, och media förstärker en hel av det. Ju mer kunskap alla har desto mindre dramatiskt blir det. Exempelvis den här killen i Skåne som de säger har autism, helt plötsligt blir alla med autism potentiella mördare.