För tredje året förbereds det för pridefestival i Uppsala. Tidigare har festivalen förlagts till senvåren, en tid för flera andra pride-evenemang runtom i Sverige. På grund av krockar med dessa har man nu valt november istället. Man satsar som vanligt mycket på film och kultur och en av grundarna, Jonas Göthner, hoppas trots mycket allvar på hög mysfaktor i novembermörkret.

Genom urvalet av filmer har man velat rikta blicken mot rörelser i andra länder. I en av filmerna, The Kuchus of Uganda (kuchus är samlingsnamnet för hbtq-personer i Uganda) får man följa några queeraktivisters utsatta situation i ett land där homosexualitet är olagligt. Man får se hur förföljelser, trakasserier och hot är en del i dessa människors vardag.

Regissören Mathilda Piehl tycker att många redan är uppmärksamma på omvärlden men att det kan bli bättre.

– Filmen har lyckats engagera människor som normalt inte är intresserade, säger hon.

– Filmen är väldigt aktuell då Uganda har en av världens hårdaste lagstiftningar mot homosexuella, säger Jonas Göthner.

Festivalen har redan tidigare varit stark antirasistisk och att göra det till årets tema har varit ett sätt att få tala om det ytterligare. Jonas Göthner menar att det finns en föreställning om att en hbtq-person ser ut som en vit man.

– Hbtq-rörelsen är inget undantag för rasism. Den är inte värre men inte heller bättre, säger han.

Detta är något som får konsekvenser för hbtq-personer och rörelser såväl i utlandet som i Sverige. Att man kopplar hbtq-rörelsens framgångar i Sverige till svensk jämställdhet medför att man blir blind för kampen för dem som inte är svenska. Med detta i åtanke vill man i år titta på hur kampen ser ut i andra länder genom bland annat Matilda Piehls film.

På lördagen kommer det att hållas en filmworkshop som ska uppmuntra till att beskriva verkligheten på ett nytt sätt med filmen som redskap. Både Jonas Göthner och Mathilda Piehl tycker att filmen som medium är extra viktig för hbtq-rörelsen.

– Det är viktigt med film och kultur som kan spegla ens historia, säger Göthner.

Piehl håller med.

– Det är väldigt lätt att ta till sig film, säger hon.

Några andra filmexempel från festivalprogrammet är Still Black – A portrait of Black Transmen om svarta transsexuella i USA och Paper Dolls – Bubot Niyar, en film om filippinska transexuella som jobbar i Israel.

En film som utmärker sig på festivalschemat är Hard Love & How to Fuck in High Heels, en porrfilm som visas sent på fredagskvällen på Slottsbiografen. Jonas Göthner vill dock tona ner det sensationella i att visa porrfilm. Han ser det mer som ett inlägg i debatten om porr och refererar till den feministiska porrfilmen Dirty Diaries som förra året väckte mycket uppmärksamhet då den fått statligt bidrag.

– Filmen är en gammal klassiker och har varit betydelsefull för den feministiska rörelsen i USA, säger han.

Han tycker inte att det går att jämföra med att visa en vanlig porrfilm, utan menar att det är syftet med visningen och vem som arrangerar som spelar roll.