Vuxenmobbning slår ut hundratusentals svenskar ur arbetslivet varje år.

FN-organet ILO uppskattar att stress och psykiska övergrepp på arbetsplatser årligen kostar EU-länderna mellan 0,5 och 3,5 procent av deras BNP. Enbart inom försäkringskassan i Stockholm räknar man med att 6 procent av rehabiliteringsärendena har mobbningsbakgrund. Samtidigt är antalet personer som är involverade i konflikter troligtvis betydligt större.

Arbetsmiljöverket, den statliga myndighet som har i uppdrag att kartlägga och redovisa arbetsrelaterade hälsorisker, har dock valt att inte redovisa mobbningfall som en enskild post i sin statistik. Mörkertalet är därför stort, men det uppskattas att antalet personer som utsätts för mobbning i Sverige är mellan 5 och 10 procent av alla anställda. I värsta fall slutar mobbning med självmord, då den utsatta upplever sig sviken inte bara av arbetsplatsen utan även av det svenska samhället och rättssystemet.

Medan det införts skadeståndsutbetalningar för svenska skolelever som mobbas är perspektivet gällande vuxenmobbning fortfarande att vuxna som kränks på sin arbetsplats kan välja att lämna den. Således har ansvaret för det psykiska välbefinnandet lagts över på den mobbade själv.

Förklaringen till detta förhållningssätt är att mobbning på arbetsplatsen enligt svensk lag är en förseelse mot arbetsmiljön och inte mot den enskilde i sig. Därmed saknar den enskilda mobbaren personligt ansvar, och om hans eller hennes arbetsgivare kan hållas ansvarig eller inte har aldrig prövats i svensk domstol.

I Frankrike och Belgien däremot är mobbning ett brott mot den personliga integriteten, vilket räknas som en grundläggande medborgerlig rättighet. Frankrike har de senaste åren utdömt stora skadestånd till personer som fått sitt yrkesliv förstört av mobbning, och har även utdelat fängelsestraff i några av de fall då kränkningarna varit som grövst.

1993 var Sverige först i världen med att inse vuxenmobbningens samband med de skenande sjuktalen och göra ”kränkande särbehandling” till ett arbetsmiljöbrott. 17 år senare är vi nu snart ensamma i Europa om att inte ha rannsakat en enda misstänkt.

Tomas Tobé, ordförande i arbetsmarknadsutskottet, anser att mer insatser behöves för att komma till rätta med den arbetsplatsrelaterade mobbningen. Samtidigt pekar han på att mobbning eller kränkande särbehandling på arbetsplatser är det område inom den psykosociala arbetsmiljön som är mest svåråtkomlig med generella insatser eller enhetlig lagstiftning.

– Det är viktigt att komma ihåg att arbetsmiljöreglerna i lagstiftningen kompletteras av kollektivavtal. Det innebär att ett förbättringsarbete måste ske i nära samråd med arbetsmarknadens parter, i enlighet med den svenska modellen. Detta är viktigt för att komma framåt, säger han.

En som kraftigt motsätter sig detta synsätt är Hans Leymann som i början av 80-talet var först i världen med att börja studera arbetsplatsrelaterad mobbning. Enligt Leymann är det inte rimligt att bara arbetsmarknadens parter och inte den enskilda individen får väcka talan inför Arbetsmarknadsdomstolen. Leymann krävde därför en reform av den svenska modellen, där de mobbade skulle ges ett rättskydd helt frikopplat från intressegrupper såsom facket, samt ges rätten att själva väcka åtal. Hans förslag gick aldrig igenom. Enligt journalisten Marciej Zaremba är detta den stora anledningen till att mobbade i dag kämpar förgäves för att få upprättelse av det svenska rättsystemet.

– Arbetsmarknadens parter finansierar den försäkring, AFA, där den som skadats i jobbet förväntas få ersättning. (…) Om nu parterna tillsammans kvaddat en människa, ofta under skamliga former, vad har de då för intresse att frivilligt först erkänna övergreppet – och sen betala, skriver Zaremba i en artikelserie i DN.

Zaremba uppmärksammar därmed det faktum att risken är stor att den mobbade som söker upprättelse återigen blir kränkt – den här gången av det svenska rättsväsendets brister.

Varför tillåter då Sverige och svenskarna mobbning på våra arbetsplatser? Själva omfattningen visar på att den stora massan stillatigande ser på medan deras kollegor misshandlas psykiskt. Enligt den franska psykiatern och psykoanalytikern Marie-France Hirigoyen kan svaret på det cyniska förhållningssättet till mobbning sökas i ett hårdnande samhälls- och arbetsmarknadsklimat där var och en uppmuntras att sköta sig själv och strunta i andra.

– I dag handlar allt om effektivitet och vinstmaximering vilket skapar en osäkerhet och en stress som gynnar psykiska trakasserier. Det finns en större förståelse för att människor behandlas illa i besparingstider, samtidigt som rädslan för att förlora jobbet skapar lydnad bland de anställda. Många är rädda för att hjälpa en utsatt kollega eftersom de då riskerar att bli nästa offer, säger hon.