Det militära biståndet från försvarshögkvarteret Pentagon och staben Centcom till länderna i Centralasien minst tre gånger högre än det militära bistånd som utgår från utrikedepartementet, vilket är omgärdat av betydligt hårdare restriktioner. Det skriver Open Society Foundation, en organisation grundad av finansmiljardären George Soros, i en ny rapport.

Att få fram exakta uppgifter om omfattningen av hela det militära biståndet är dock svårt, eftersom det fördelas ut genom en rad olika program. Lora Lumpe, som skrivit rapporten, påpekar att uppgifter från Centcom, som har störst överblick över summornas storlek, är hemligstämplade.

Rapporten kommer sex månader efter att Kirgizistans diktator Kurmanbek Bakijev störtades, och kan leda till förnyad debatt om huruvida USA:s strategiska framgångar i form av säkrade tillgångar till militärbaser i Centralasien väger tyngre än de politiska kostnader detta kommer att innebära i förlängningen.

År 2007 gav Pentagon genom ett antal program över 200 miljoner kronor i bistånd till Kurmanbek Bakijevs regim. Enligt den nya rapporten var dessa pengar främst en kompensation för att USA fick tillgång till flygbasen Manas. Dessutom ska USA ha förmedlat kontrakt för att säkra behovet av bränsle vid den amerikanska militärbasen till lokala företag som stod Bakijev och hans son nära. Dessa kontrakt är för närvarande under utredning i både USA och Kirgizistan.

Washington har vid olika tillfällen skickat militärt och polisiärt bistånd till Centralasien ända sedan Kazakstan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan och Turkmenistan blev självständiga nationer i samband med att Sovjetunionen föll samman 1991.

Till en början var biståndet främst inriktat på att förhindra narkotikasmuggling och spridning av farliga vapen, samt att användas för gränskontroller. Med tiden utökades biståndet då Centcom skickade elitsoldater till de alltmer oroliga staterna Uzbekistan och Kirgizistan för att utbilda lokala förband i upprorsbekämpning, medan både Uzbekistans och Kazakstans militärmakter deltog i Natoövningar.

Det bistånd som utgick under denna period kanaliserades främst genom program som styrs av utrikesdepartementet, vilka inte tillåter hjälp till militärmakter som begått grova människorättsbrott, eller som störtat demokratiskt valda ledare.

Enligt den nya rapporten betraktade dock Pentagon dessa program som opålitliga och mer styrda av politiska överväganden än av de strategiska behov som försvarsmakten ansåg var nödvändiga. Därför inledde Pentagon parallella ”säkerhetssamarbeten” där biståndspengarna inte var bundna av samma krav som de program som utrikesdepartementet styrde över. Och dessa program utökades snabbt efter terrordåden i september 2001.

Rapportförfattaren Lora Lumpe säger att det militära biståndet från Pentagon till länderna i Centralasien under 2007 låg på minst 700 miljoner kronor. Sedan 2001 har större delen av det militära biståndet varit inriktat på att säkra tillgången till militärbaser varifrån USA transporterar in trupper och proviant till Afghanistan. Dessa har blivit allt viktigare på grund av de senaste årens attacker mot Nato-konvojer genom Pakistan.

År 2008 skapades ett distributionsnätverk för USA och dess allierade som löper landvägen från Europa och genom Centralasien till Afghanistan. Sedan dess har det militära biståndet till regionens regeringar och militärmakter ökat. Lönsamma kontrakt för transporter och byggen har ofta fördelats till lokala företag med kopplingar till ländernas regimer.

Efter att Uzbekiska trupper – vissa av dem utbildade av Pentagon – massakrerade hundratals demonstranter år 2005 ströps det militära biståndet till Uzbekistan. Men landets regim under president Islam Karimov har med Washingtons godkännande ändå kunnat köpa vapen och utbildning från amerikanska företag till ett värde av över 300 miljoner kronor.