Att i en barnbok skildra en förlossning eller ett samlag mellan man och kvinna känns avlägset i dag. Men under proggens blomstring skulle allt ut i ljuset.
– Vad som sker på 60-talet är att det är en väldigt frustrerad generation som känner att de har blivit ljugna för, och nu är de medvetna om att det finns en värld där ute. Plötsligt ska allt fram, deras barn ska inte få höra om storkar utan om fosterfett. Det kanske är en överreaktion men det är inte svårt att relatera till egentligen, säger författaren Kalle Lind som är aktuell med boken "Proggiga barnböcker".

I början är böckerna vilda och fantasifulla. Kalle Lind lyfter fram "När barnen tog makten" av pseudonymen Doktor Gormander (journalisten Gunnar Ohrlander) från 1969 som exempel.

– Det är en maoistisk allegori om hur barnen tar makten på daghemmet och proletariserar fröknarna. Gormander kopplar den här vildsinta fantasin till reella skeenden i u-världen. Boken vibrerar av lusta, ”nu ska vi fläska på med alla effekter som finns, nu jävlar ska barnen få allt”. Det är Mao och nakna fruntimmer och glasskrig. Den är väldigt frejdig och rolig.

När vi inträder i det mer politiskt korrekta 70-talet förändras stämningen. En stramhet infinner sig och böckerna blir mer pedagogiska och tillrättalagda i tonfallet. Kalle Lind ser samma tendens i musiken.

– I slutet på 60- och början på 70-talet är proggen mycket mer gränslös, det är Träd, gräs och stenar, experiment och flippade färger. Sen blir det mer och mer att folk anklagar texterna för att vara ”politiskt otydliga”.

Vad var det som gjorde den här typen av böcker möjliga?

– Det går en vänstervåg över västvärlden när de kommer ut. Det pågår en medvetandegörning och det byggs politiska nätverk som inte sällan sysslar med kultur. Det startas uttalat socialistiska bokförlag som Ordfront och Gidlunds, och de måste såklart också ha barnboksutgivning. Man tyckte att det fattades böcker som förklarade världen för barn.

– De politiska barnböckerna var skummet på en väldigt stor våg. Det är också en förklaring till att de upphör så plötsligt. Jag har knappt hittat några vänsterpolitiska barnböcker efter 1982, det finns några enstaka kämpar men andra tendenser tar över. Det är ju samma sak i övriga samhället. Samtidigt måste man säga att det var ett ganska marginellt fenomen. De här böckerna låg inte direkt överst på försäljningslistan.

Det var egentligen inte konstigt att Kalle Lind började intressera sig för 60- och 70-talens barnkultur. Han samlar på obskyr populärkultur från efterkrigstiden och född 1975 har han ett personligt förhållande till proggen.

– Jag gick bland annat på ett dagis där personalen var engagerad i olika vänsterförbund och solidaritetsrörelser, eller var chilenska flyktingar. De bodde i olika kollektiv och odlade makrobiotiskt och vi fick göra utflykter till dem.

Samtidigt som det finns mycket att håna – Ola-böckerna, till exempel, gör honom riktigt förbannad för att de är så tråkiga – tycker Kalle Lind att den tidiga barnproggkulturen drevs av en sympatisk idé: barn har rätt till lika bra kvalitet som vuxna.

– Skriver man en bok för barn, eller vuxna, så måste man först och främst vara underhållande. Du kan ha hur vackra ambitioner du vill men du får inte vara tråkig. För då är det en tråkig bok och en tråkig bok är en dålig bok.

Din bok är matig men jag föreställde mig att den skulle vara rätt ytlig.

– Jag har själv ganska många böcker i genren, till exempel bokomslag från Manhattandeckare eller böcker om skivomslag. Det brukar vara rätt tråkig text
i dem, oengagerande och lite museikatalogsaktig. Jag hade en ambition att ge mycket fakta men samtidigt skriva underhållande.

Kalle Lind roas av hur "Proggiga barnböcker" har beskrivits i medierna. Han sparar inte på det ironiska krutet i boken, men en del har läst in kritik som inte finns och lyft fram boken som exempel på ”hur illa kan det gå om inte marknadskrafterna får styra”, som han säger.

– Det har inte alls varit min intention. Jag blev lite stressad när Per Gudmundson i SVD tog upp boken som ett varningsexempel. Den är inte ett politiskt inlägg utan ett försök att förstå och förklara den här tiden. Jag vill bara hålla upp den i ljuset, så här såg det ut, vi kan skratta åt det – men också reflektera kring det.

Blir det en bok om 80-talet härnäst?
– Jag kommer inte att skriva den, jag har inte samma förhållande till den
tiden. Jag skulle hellre granska nazistisk barnlitteratur från 30-talet. Det är oerhört intressant hur man konstruerar tilltalet för att få ideologin att verka attraktiv för unga.