Vanligt är att fokus ligger på Jolins verk från 1910-talet som går i samklang med modernismen och innehåller utmärkande drag för elever från Matisse-skolan i Paris, där Jolin studerade. Detta delade han med konstnärsvännerna Leander Engström, Nils Dardel, Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén. Från 1920-talet och framåt utvecklar Jolin en egen stil och bryter helt med modernismen.

Utgångspunkten för utställningens hängning kunde därför vara kronologisk, men Liljevalchs har valt att presentera en tematisk ordning där verken från hela Jolins produktion fram till 1960-talet blandas med de tidiga målningarna från 1910- och 1920-talet. Varje tema har ett eget rum i utställningen och kan kategoriseras som exempelvis stillebenrummet, reserummet, djurrummet, Stockholmsrummet och nakenrummet. Dessa teman kan givetvis inte helt hållas isär, men uppdelningen synliggör nya aspekter i Jolins produktion.

Det första rummet sammanfattar enligt Castenfors ”elegansen, kvinnorna och skönheten”. Här hänger bilder av Jolins fruar, tillsammans med porträtt av bland andra Inga Tidblad och scener i nattklubbsmiljö från Grands tesalong. Elegansen sitter i det manieristiska sättet att måla långa slanka figurer, klädda i moderiktiga kläder som speglar sin samtid. Bilderna uppvisar en avspänd, lyxig känsla.

Precis som utställningens titel antyder finns det en elegans i Jolins bilder, oavsett vad som avbildas. I Jolins Stockholmsvyer är den stilla elegansen slående. Hans vinterlandskap visar nakna träd utan blad och en trafik utan kaos. Allting ser orörligt ut – ingen skillnad görs i tempot mellan människor och fordon. De uppträder som frysta i tid och rum. Jolins stilleben borde av definition vara stilla, men här anas däremot rörelse och föremålen ser ut att dansa över sina målade ytor, i avsaknad av tyngd. Många av objekten går i japansk stil: figuriner, tyger med japanska tryck och bonsaiträd. De japanska influenserna är överhuvudtaget genomgående i Jolins produktion, framför allt stilmässigt.

Genom en intertextuell läsning av de teman som presenteras i utställningen framträder nya kategoriseringar framför betraktarens ögon. Jag ser temat ”kvinna och hund” genom upprepandet av hundar i flera av Jolins olika motivval. Detta ger en symbolisk verkan som ställer frågor om hundens betydelse i Flickan med hundarna (1917) Modell med hund (1916), På promenad (1917) och Promenaden (1917). I dessa bilders motiv med kvinnor och hundar smälter kropparna ihop och talar om en samhörighet mellan djur och människa. Möjligtvis kan hunden vara ett tecken för trohet och tamhet, eller rentav en symbol för klass. Jolin återgav i sina porträtt och stadsbilder för det mesta människor ur sin egen, borgerliga klass. Från Nordiska kompaniets takterrass (1917) är ett sådant typexempel.

Jolin och sexualiteten är en annan tematik som framträder i en tvärläsning av utställningen. I det så kallade nakenrummet syns upprepningar av den nakna, kvinnliga kroppen. Under pressvisningen av utställningen förklarade Castenfors att dessa bilder inte handlar om sexualitet, med undantag för Modell med kuddar från 1915. Motiveringen till detta är att modellens blossande kinder anspelar på själva sexualakten, medan de andra nakenstudierna äger en ytlighet som inte ger någon känsla av kropp.

Jag vill hävda motsatsen – Jolins bilder av nakna kvinnofigurer handlar i allra högsta grad om sexualitet och det stilistiska draget är ingen vågskål för detta. I bilderna finns en mängd objekt som enligt Freuds lära bedöms som klassiska fetischer och konnoterar sexualitet. Förutom att detta ger ett teoretiskt perspektiv, får man inte glömma att Jolins bilder är från en tid när psykoanalysen hade stor påverkan på uppfattningar kring sexualitet. Psykoanalysen har bevisat påverkat och inspirerat konstnärer och Jolin är säkert inget undantag.

I Naken modell med hatt (1917) visas en kvinna i stående position, beskuren under halva vaden. Hon är naken, men bär knästrumpor och skaften på ett par stövlar är synliga. På huvudet har hon en moderiktig, svart hatt och kring halsen ett halsband och matchande örhängen. Hon bär makeup och läpparna är rödmålade. Betoningen av röda läppar har ur psykoanalytiskt perspektiv tolkats som tecken för kvinnlig genitala. Smycken, hattar, underkläder och skor räknas däremot som fetischer, vars uppgift är att skydda den manliga blicken från att upptäcka den ursprungliga kastrationsångesten. Dessa objekt är återkommande i Jolins representationer av den nakna kvinnokroppen.

Kanske kan psykoanalysen som analysverktyg verka bakåtsträvande, eftersom dess logik bottnar i en biologisk essentialism. Men jag vill påstå att i Jolins fall är den högst användbar som kontext, på grund av att psykoanalysen låg i tiden. I Naken modell med hatt är ytterligare en kvinnofigur målad med blossande kinder i stark rosa färg. I kombination med hatten och hennes besvärade ansiktsuttryck ser hon ut som en avklädd kvinna ur den borgerliga klassen. Det framstår som en erotisk fantasi och detta återkommer i en annan målning som nämnts ovan, Modell med hund, där kvinnan bär en tidsenlig frisyr och en mouche i ansiktet. I förgrunden syns en hög med kläder och en hatt, som pekar på att hon har klätt av sig framför betraktaren.

Den märkligaste bilden som påtagligt illustrerar den manliga blicken är Cirkusbild från 1954. Kvinnliga figurer i miniatyr med långt, svallande hår och onaturligt stora bröst sitter uppflugna på elefanter. De poserar på ett nästan pornografiskt anspelande sätt, endast iklädda guldfärgade trosor. Bakhuvuden på sex figurer utgör förgrunden, fem kostymklädda män och en kvinna med en röd hatt. Tittar man på prickarna i bakgrunden som föreställer publiken på andra sidan cirkusarenan förstår vi Jolins färgkod – de enstaka prickarna är kvinnor, resten är män som betraktar uppvisningen av dessa pinuppor, ridande på enorma djur.