För ett tag sedan tillfrågades Fredrik Reinfeldt om skattesänkningarna och om inte även arbetslösa och långtidssjukskrivna borde få skattelättnader. Han svarade då att hans parti inte var för ”transfereringar”. Han brukar också ofta deklarera att han talar och agerar för ”dem som arbetar”. Och sedan med ett hånleende att Mona Sahlin har politisk koppling till ”de som inte arbetar”. Landets statsminister uttalar så sitt förakt för arbetslösa och sjuka (sjukskrivna) – de som inte arbetar.

Moderaterna kallar sig ju som vi alla vet ”det nya arbetarpartiet”. En grym lek med ord och svart förvillelse. Meningen bakom ordtrolleriet är ju att högern idag ställer upp för dem som inte drabbats av olyckor som sjukdom och arbetslöshet. De hundratusen sjukskrivna (i juli 2010) och de i dagsläget fyrahundratusen arbetslösa är lata fuskare och får skylla sig själva. De är ju de icke arbetande. De ordentliga människor som arbetar är däremot värda skattesänkningar. Belöningen för att inte ha drabbats av sjukdom eller arbetslöshet.

Högerns tankevärldar och indoktrinering av oss har nu arbetat in sig till den grad att många människor delar Reinfeldts syn på de som inte arbetar. Föraktet för svaghet har blivit norm. Det gick ganska lätt att vrida vår tankevärld bort från solidaritet och medmänsklighet. Som om det från början fanns en resonans i oss för grymhet. Jag kan i sammanhanget inte låta bli att tänka kring trettiotalets Tyskland. Och utstötta grupper.

Söndagen 29 augusti gick ett program i SVT som skildrade de coacher som regeringen till en kostnad av tre miljarder tilldelat de arbetslösa som stöd i jobbsökandet. Coacher som skall lära de arbetssökande nå ett jobb. Hur den arbetslöse skall uppträda inför arbetsgivaren, fylla i blanketter och CV. Efter detta TV-program som presenterade new age-inspirerade coacher som härjade med de arbetssökande och intalade dem att ”söka sin inre styrka” och annat flum mådde jag illa i dagar. Såg framför mig den arme killen som coachen fyllde med kvasipsykologiskt snack och falsk entusiasm. Hur han blev mer och mer pressad under ordflödet. Plockade runt på sina händer och kunde inte sitta stilla. En sådan bottenlös förödmjukelse. För tre miljarder. Men arbetsgivarna kan nu vara nöjda. De får rädda och ödmjuka arbetstagare serverade från arbetsförmedlingen. Coachade. Jag såg nyss en skämtbild från USA där den arbetslöse spände sig så inför en jobbintervju att han i skräcken glömde sitt eget namn. Till den situationen är vi på väg. Ledda av högerns ”nya arbetarparti”. Coachade att söka jobb som inte finns.

Högerregeringen har också tankar kring att skapa så kallade ekonomiska frizoner i invandrartäta stadsområden. Det är frizoner med skattelättnader för företagare och förmodligen särskild (låg) lönebild för invandrare, som även regeringens integrationsminister föreslagit i annat sammanhang. Andra ministrar vill ha speciella (låga) ungdomslöner för att göra ungdomar attraktiva på arbetsmarknaden. Att skapa arbetstillfällen betyder i högerns värld hela tiden försämrade villkor för löntagarna och nya förödmjukelser. Reella getton för invandrare och inskränkta livsvillkor för unga människor. Sverige skall bli mer likt andra länder och välfärden inskränkas till sin ”kärna”. Svensk övre medelklass avskyr ord och begrepp som välfärd och folkhem (så bespottat). Vilket mycket öppet deklarerades i Fredrik Reinfeldts bok Det sovande folket, som gavs ut under högerpropagandans tidigare skede. Medelklassen inser uppenbarligen inte att så många av dem har sin utkomst av och i välfärdens områden. Som administratörer i försäkringskassa, arbetsförmedling, socialtjänst. Många tjänster (medelklassens anställningar) kommer att försvinna under nedbantningen av välfärden. Även för lärare och läkare. Anställningar som knappast nyskapas i privat sektor. Tänker medelklassen på detta i sin skattesänkarentusiasm?

Ett den social kylans och föraktets land fungerar uppenbarligen inte heller som ekonomisk enhet. Vi bör så behålla Sverige, inte som ett land likt alla andra, utan som ett särskilt land. Som ett välfärdssamhälle.