Splatter och svartkonst på vita duken
Vita duken är hemsökt, att döma av årets upplaga av Fantastisk filmfestival i Lund som avslutas i kväll, och mycket tyder på att spöken blir nästa trend i filmvärlden. I flera av Fantastisk filmfestivals bästa och mest fasansfulla filmer jagas såväl skådespelare, filmer som publik av det förgångnas demoner, medan zombie- och vampyrtrenden nu mattats av.
I Conor McPherson irländska ganska vemodiga och skruvade spökhistoria Eclipse, hemsöks träslöjdsläraren Michael (Ciaran Hinds), vars hustru gått bort, och författaren Lena (danska Iben Hjelje) av gastar på ett sätt som fåren och annan skräckfilmsräv att hoppa till. I den amerikanska spökhistorien Phasma ex machina, i regi av Matt Osterman, lyckas Cody framställa en spökreaktor – en maskin som genom elektromagnetiska fält bräcker muren mellan levande och döda.
Båda dessa filmer litar till sina skådespelarinsatser. Eclipse lyckas bäst. Hinds, Hjelje och Aidan Qinn utgör en ensemble som är fullkomligt elektrisk. I Phasma ex machina är det främst Matthew Feeney som övertygar.
Flera andra filmer är hemsökta, om än inte nödvändigtvis till sina teman. I den av referenser överlastade tyska science fiction-filmen Cargo får besättningen på en rymdstation besök av de förflutnas demoner, men här finns också blinkningar till Solaris, Bladerunner, Alien-filmerna och 2001 – Ett rymdäventyr av Stanley Kubrick. I Júlíus Kemps isländska Reykjavik whale Watching Massacre spökar övertydliga referenser till filmer som Den sista färden och Motorsågsmassakern.
Också i de underhållande japanska filmerna Alien vs ninja, Robogeisha och Mutant girls squad går andra filmer igen, men då främst japanska underhållningsfilmer. Här återvinns scener ur ninja-, gore-, samuraj-, Godzilla-, karate- och slasherfilmer. Det är mycket grälla färger och snygga killar och tjejer som sparkar skiten ur varandra i ett hejdlöst tempo i futuristiska miljöer.
I Christopher Smiths film Black death skramlar skådespelarna runt, likt Oscar Wildes spöke på Canterville, i medeltidsrustningar, och som titeln antyder handlar det här om digerdöden. I Max von Sydows gamla paradroll som riddaren på resa genom de fördömdas land ser vi här självaste Sean Bean, som spelade Boromir i Sagan om ringen-filmerna. Nykomlingen Eddie Redmayne har Gunnar Björnstrands roll som riddarens följeslagare. Han har inte lika sardonisk humor som Björnstrand, men så spelar han munk och inte väpnare. Annars är mycket sig likt, men här är det betydligt mera splatter och svartkonst än i Det sjunde inseglet.
Det som gör alla dessa spöken behagliga är att de försvinner när ljuset tänds i salongen. Kort sagt var de spöken som befolkade Fantastisk filmfestival i år mycket trevligare än det unkna 1930-talsspöke som hemsökte årets valrörelse i Sverigedemokraternas skepnad.
