Inga andra länder och politiker i världen har förmått eller haft vilja att skapa något som tillnärmelsevis gett majoriteten av människorna en sådan välfärd som de nordiska staterna (Sverige, Norge och Danmark) under socialdemokratiska regeringar. En förutsättning för skapandet av detta samhälle är att staten driver en långt gången inkomstutjämning där flertalet av medborgarna skall kunna leva på en standard som inte enbart täcker de livsnödvändiga behoven. Har majoriteten av befolkningen köpkraft gynnar det samhällsekonomin och skapar ett ekonomiskt stabilt samhälle. Ett sådant samhälle kräver solidaritet från såväl de rika som de med arbete och hyfsade inkomster. Till detta ska kopplas en offentlig sektor med statligt företagande, som i sin tur verkar som en motor för övrig företagsamhet.

Detta goda samhälle är nu högeralliansen – som alltid varit motståndare till välfärdssamhället (det är bara att studera historien) – på väg att riva.

Deras strategi är klar. Det segregerade samhället, med stora inkomstskillnader är deras mål där en stor del av befolkningen lever på existensminimum, men många även under detta. Under deras mandattid har vi sett hur arbetslösa, sjuka och pensionärer får bidra till de rikas, medelklassens och i viss mån även till dem som haft turen att ha ett arbetes skattelättnader.

Deras politik har alltsedan regeringstillträdet gått ut på att gynna de rika och i viss mån de som haft turen att ha ett jobb, på de olycksdrabbade och inkomstsvagas bekostnad.

Man håller nu på att sälja ut statens, alltså våra, mest välskötta företag bland annat till utländska ägare. Hittills har man reat bort sådana företag för cirka 80 miljarder. Samtidigt har man sänkt de rikas och vällottades skatter med motsvarande belopp.

Tänk om en svensk storkoncern skulle sålt ut de mest vinstgivande förtagen inom koncernen och skänkt de erhållna pengarna till sina chefer? Liknar det inte Ebberöds bank? Jovisst!

De arbetare och tjänstemän som nu har fått skattelättnader av den borgerliga alliansen glömmer något väsentligt. Om detta gynnande av de rika och vällottade fortsätter så kommer vi så småningom att få samma samhälle som i Grekland, Portugal, Spanien eller Irland, med en rik överklass och en majoritet fattiga. Ett sådant samhälle kommer att stagnera mer och mer med ökande statsskulder och oförmåga för Sverige att i framtiden ta sig ur fattigdomsfällan. De arbetare och tjänstemän med arbete och hyfsade löner som kanske lägger sin röst på alliansen bör tänka sig för. Den dagen de ska gå i pension har deras land – med alliansens politik – gått från välfärdssamhälle till fattigland, och kanske ej har möjlighet att betala ut deras pensioner. Precis vad som nu händer i de nämnda staterna och ytterligare ett antal. Den politik som alliansen nu för, leder ofelbart från ekonomisk stabilitet och från ett starkt samhälle. Här om någonsin kan talesättet ”ensam är inte stark” användas. Det starka och framgångsrika samhället måste bygga på solidaritet, i annat fall går det ofelbart som i de nämnda länderna med höga statsskulder, dålig köpkraft från befolkningen och arbetslöshet kring 20 procent. De svaga kan inte få läkar- och tandvård. Vi får usla boendeförhållanden. Detta är inget påhittat, det är bara att besöka dessa länder och studera den politik som förts och alltjämt förs. Därför är det också en ödets ironi att de politiker som varken velat eller haft förmåga att skapa välfärd i sina hemländer nu sitter som ledande politiker i EU. Därför är EU:s kris inte bara orsakad av finanskrisen utan en följd av dessa politikers högerideologi och ointresse av att skapa välfärdssamhällen.

Sammanfattningsvis kan sägas att de arbetare och tjänstemän som av egoistiska skäl tänker rösta på alliansen, kanske kan få en större trygghet i framtiden genom att av solidaritet med de svaga röstar på de de rödgröna. Där socialdemokratisk politik än en gång kan få visa att den är överlägsen all högerpolitik när det gäller att skapa och värna det starka samhället för alla.