I en dystopisk framtidsvision visas hur ett par (Lars Hallén och Tove Hindström) ansöker om tillstånd för att få skaffa barn hos en (statlig?) institution. Kvinnan är den drivande, mannen är tyst och till synes ganska viljelös. Samtidigt är den manlige assistenten (David Karlsson) till den kvinnliga utredaren (Maria Zakrisson Mortensson) den mest skeptiska av dem på ansökningskontoret. Ska verkligen vem som helst få skaffa barn?
Parets barnansökning varvas med en grupp menlösa politiker, det enda de kommer fram till, eller ens diskuterar, är vem som ska ha hand om nästa mötes fika. Det är lite småroligt, men samtidigt faller föreställningen här. Politikerna fyller ingen funktion och klichén om politiker som struntar i allt är för gammal, för spelad. Enbart när det berättas om en annan planet, där man lever i fred tills de rosa råttorna kommer, glimtar det till.
Allvarliga funderingar tas upp på ett lätt sätt med humor, och det fungerar oftast bra tack vare skådespelarnas tajming och drivet i spelet. Problemet med Ett evigt liv är att den, trots det seriösa anslaget blir lite ytlig. Idén om barnansökan är strålande, men det allvarliga viftas undan. David Karlssons assistent har potential att bli intressant, men blir en närmast komisk figur, istället för jobbig och frågvis på ett inträngande sätt.

Det är mycket som sägs om och om igen, men samtidigt mycket som saknas. De som vill ha barn är ett ungt heterosexuellt par, någon annan sorts föräldrar diskuteras inte. Och att ett ansökningsförfarande, på många sätt likt det i pjäsen, redan finns för de som vill adoptera nämns inte. Egentligen tas inte heller själva barnet som person upp, utan istället mer eller mindre förståndiga uppfostringsmetoder. På så sätt läggs fokus på en vuxenhet med diffusa begrepp om barndomen.
Trots att det är välspelat finns inga starka personporträtt. Alla roller fungerar närmast som schabloner utan djup, vilket är tråkigt med tanke på den kompetens som uppenbarligen finns hos samtliga inblandade. Denna kompetens lyser inte bara igenom i det rent dramatiska, utan även i scenografi och kostym.
Teater Alvar är ett välkommet tillskott i Göteborgs teatervärld och jag hoppas de fortsätter på den inslagna banan. Men de borde våga mer och inte tassa runt, gå rakt på, ifrågasätta utan att linda in. De har det i sig, och förhoppningsvis plockar de fram det. Och med en husdramatiker som Lars Hallén lär de inte misslyckas. Han har förmågan att skriva bra och intressant dramatik, bara han vågar utmana på riktigt.