Att travsporten dras med stora djurskyddsproblem måste väl vara ställt utom rimlig tvivel, oavsett Svenska Travsportens Centralförbunds (STC) återkommande försök att bedyra det generösa djurskyddsarbete man säger sig prioritera. Trots detta skördade sporten nio hästliv i samband med travlopp under 2009. Hur många travhästar som avlivats på grund av skador de ådragit sig under träning, finns det givetvis ingen statistik på. Hundratals? Tusentals?

Sett till hur skadedrabbade travhästar är, är det troligen den senare siffran. Ledinflammationer, uttänjda eller avslitna senor, muskelbristningar, ryggskador, benbrott, blödningar i lungorna, och magsår är exempel på vanliga skador. Om detta vittnar såväl forskare som veterinärer och försäkringsbolag. Lägg till detta ett stort antal travhästar som skickas till slakt varje år av den enkla anledningen att de inte sprang tillräckligt snabbt.

Travhästens karriär börjar tidigt. Många startar redan som tvååringar och de går ofta ett mycket kort liv till mötes om de inte lyckas springa tillräckligt fort eller blir skadade tidigt i karriären. Inom svensk hundkapplöpning får man inte avliva en hund för att den presterar för dåligt på kapplöpningsbanan. Något motsvarande villkor finns inte inom travet, som istället präglas av en slit- och slängmentalitet där man slaktar de hästar som inte presterar och köper in nya i jakten på en vinnare.

Att en välkänd travtränare kan dömas för brott mot djurskyddslagen för att ha drivit sina hästar med elpåfösare och sedan stå som hyllad vinnare till ett antal fina utmärkelser på årets travgala sänder tydliga signaler om hur lågt prioriterad hästarnas situation inom sporten egentligen är. Kanske är det dags att, vid sidan av utmärkelsen Årets tränare, instifta ett pris till den person som gjort störst insats för hästarnas välfärd? Men tyvärr lär det dröja innan personer som uppmärksammar missförhållanden hyllas. De veterinärer som vågat sticka ut hakan och påpekat att sporten utvecklas åt fel håll beträffande djurens situation, har istället blivit hotade och deras kunnande har blivit starkt ifrågasatt. Tränare vid Mantorps travbana har till exempel försökt få bort en banveterinär som uttalat sig kritiskt om djurskyddsproblemen med motiveringen att han fokuserar på fel saker och saknar kompetens.

Att djurskyddsproblemen är så påtagliga i dagens moderna travsport är ett kvitto på att kulturen och hästsynen inom sporten inte är i linje med vad man kan kalla en god omsorg om hästen. STC:s egen chefsveterinär oroar sig över systematiskt överdriven medicinering och man talar om en utveckling mot snabbare och hårdare banor, faktorer som sliter hårt på hästarna. Samtidigt anser man på STC inte att nio dödsfall under ett år i samband med travlopp är något anmärkningsvärt. Man vill gärna tala om slump och tillfälligheter, trots att över 70 hästar dött under travlopp sedan 1994. För att flytta fokus från det tragiska i dödfallen vill man istället ställa dem i relation till hur många starter som genomförs varje år och pekar på att det då inte blir så farligt, rent statistiskt. Men inom vilken annan sport skulle man acceptera att ett tiotal utövare faller döda ner under tävling varje år?

STC framhåller också gärna att Sverige har hårdare regler än andra länder och att vi ska vara stolta över vårt starka djurskydd. Om travsportens förespråkare anser att dagens djurskyddsnivå är tillräckligt hög är det mycket beklämmande, då den svenska djurskyddslagen ska garantera att djur inte får överansträngas, drivas på med redskap som kan skada samt skyddas från lidande i samband med träning och tävling. Detta är något som travsporten idag är långt från att uppfylla. Mot bakgrund av detta och under rådande omständigheter, med ett ökande antal sjuka, skadade, avlivade och självdöda hästar, vill vi vädja till alla som bryr sig om hästarnas välfärd att helt sluta spela på travhästar. Travsporten tappar mer och mer i trovärdighet vad gäller omsorgen om sina utövare - hästarna!

Eva Carlsson, Gunnel Söderback och Maj Sölvesdotter, arbetsgruppen för hästfrågor, Djurens Rätt

Camilla Björkbom, förbundsordförande, Djurens Rätt