Klockan är strax före nio, mitt på Fredners torg i Tierp står en neonfärgad skylt som annonserar att Kommunal Uppsalas 40 mil långa marsch för rättvisa, i samarbete med Sveriges kvinnojourers riksförbund, fortsätter. Uppsala Fria följer upp genom att göra ett stopp på plats. Dagens etapp blir likt många av de föregående drygt 2,5 mil lång. Tre medlemmar – som representerar länets cirka 15 500 – går denna dag i riktning mot Marma.

På plats i Tierp finns även Barbro Wiklund som jobbar på kvinnojouren Liljan i Tierp och Älvkarleby kommun. Samarbetet med fackförbundet sträcker sig fyra år bakåt i tiden och började med att Kommunal på försök införde ett nytt inslag i sin hemförsäkring genom Folksam. Försäkringen medgav tio samtal med en terapeut för den kvinna eller man som på ett eller annat sätt blivit misshandlad eller utsatt.

– Det är mest kvinnor som har ringt, det är fortfarande skämmigt för en man att tala om att han blir slagen av en kvinna, säger Barbro Wiklund.

Samtalen dirigerades via ett kriscentrum i Huddinge utanför Stockholm. Försöket pågick i två år men har sedan gjorts till ett permanent inslag.

– Ja, sedan kunde det naturligtvis inte tas bort, i dag utgör det ett naturligt inslag i vår hemförsäkring. Jag tror jag har sett en siffra på 133 kvinnor och fem män som utnyttjade den under de två första åren men det är en hel del sekretess kring dessa ärenden så det är svårt att veta precis, säger Mats-Ola Hjelm.

Varken Barbro Wiklund eller Mats-Ola Hjelm marscherar i dag. Istället försöker de prata med människor de möter på plats, dels för att föra ut information som rör kvinnojouren och försöka samla in pengar till verksamheten men ävenför att försöka förmå människor att skriva på den lista som hävdar rätten till heltid.

– Men det har gått lite trögt med insamlingarna. Vi träffar ju på fler flugor och träd än människor, som någon uttryckte det. Jag tar upp namnen efter hand och hittills har jag faktiskt bara blivit nobbad av en person i Östervåla. På kommunen i Bålsta var det också lite svårt först, säger Mats-Ola Hjelm.

Barbro Wiklund vill i första hand synliggöra och avliva de elva falska myter som figurerar kring mäns våld mot kvinnor – men även generellt finns kring våld i hemmet.

– De tre första handlar om att kvinnovåld är ovanligt i Sverige, att det är invandrare, socialt utstötta eller alkoholister som slår och att kvinnor söker sig till män som slår. När faktiskt en tredjedel av Sveriges kvinnor någon gång blir slagna, de allra flesta män är bra samtidigt som det finns ett fåtal skitstövlar – men det räcker.

Hon understryker att våldet finns i alla socialgrupperingar och det i alla lägen är bättre för kvinnan att lämna en dålig relation istället för att stanna. Många stannar i destruktiva relationer i en missvisad hänsyn till barnen eller för att det inte tror att en relation kan se ut på något annat sätt.

– Vi uppmanar våra kvinnor att lämna. Barn far så illa av att leva i infekterade hem. Lämnar de så kan situationen bli bättre och barnen kan få en bra relation till sin pappa och kvinnan kan kanske hitta någon annan man, alla är inte lika.

Men våld i hemmet är fortfarande tabubelagt. Kvinnojourerna har svårt att nå ut med sin information till målgruppen. Många saknar fortfarande tillgång till internet. Under marschen har följebilen med sig en informationsvagn med trycksaker, foldrar som de vanligtvis lägger ut på olika ställen. Toaletter har visat sig vara ett framgångsrecept.

– Sedan pratar jag med dem jag träffar på, för att få ut informationen på ytterligare ett sätt. I kontakten med unga är det viktigt att bygga på det positiva, då vänder jag på det och säger istället att två tredjedelar av Sveriges kvinnor har hittat rätt man.

Rättvisemarschen sista etapp avslutas på Vaksala torg i Uppsala klockan tolv den 17 juli.