Möjligtvis drömmer en del tillbaks till den oskuldsfulla tid som det innebar att vara ung. En tid när man fortfarande startade band för att få tjejer och när man var en av dem som stod vid kiosken i väntan på att något nytt spännande ska hända. Och det gör det ju alltid. Beatlesmanifestet är full av upptåg och Johann eller någon av grannpojkarna försätter sig ständigt i nya mer eller mindre besvärliga situationer.
Som de flesta andra tonåringar är Johann aningen drömsk och lagom rebellisk, men kanske främst naiv, allmänt ovetandes och oskuldsfull. Romanen funkar bra till stor del på grund av just Johanns oskuldsfulla naivitet, vilken fungerar som ett medel för att illustrera den skillnad som råder mellan barndomens lek och vuxenlivets allvar. I Beatlesmanifestet förstärks detta av den brytpunkten som 1960-talet utgjorde.
Skillnaderna mellan generationerna hade aldrig varit tydligare än under 1960-talet och de tog formen av en konflikt mellan den långhåriga rebelliska ungdomen och den välfriserade och förstelnade föräldragenerationen. Romanen blir mycket bra när den knyter an till detta och även när den lyckas med att fånga många av de situationer som finns i en tonårings liv.
Det kanske går att säga att detta är tonårsberättelse för vuxna, en slags blandroman med andra ord. Den svarta humorn från Universums änglar skymtar ibland, men befinner sig i stora delar av romanen i skymundan. Det tragiska i Beatlesmanifestet pågår i skymundan och låter sig som mest bara anas. Johann är allt för upptagen med att växa upp för att förstå vad som egentligen pågår runt honom. Till sist inser han kanske även allvaret i livet när hans mamma skickas till sjukhus och när kvarterets coola kille super ner sig och förolyckas.
Beatlesmanifestet övertygar mig på många sätt men inte helt och hållet. Detta främst då jag inte riktigt lyckas fastna för Johanns karaktär. Det direkta och omedelbara känslosamma saknas mig också. Det finns i Beatlesmanifestet frön till många historier vilka hade kunnat vara intressanta, men det känns som att den aldrig riktigt går på djupet.