Redan skivans första spår, Ingen är här för att dansa, fångar in lyssnaren, det går liksom inte att inte smittas av Pfemmebacillen. Låten nästan tigger om att få bli en hitsingel och det skulle inte förvåna mig om den blir en smygande hit. Först nätet, sedan IRL.
Bandmedlemmarna själva kallar sin musik kravallpop och det är en passande benämning, samtidigt lyser den av feminism. Men med glimten i ögat, vilket är skönt. Jag associerar spontant till Röda Bönor, både temat och soundet påminner om 1970-talsfenomenet. Det är lite samma stuk, med många kvinno-
röster i stämmor och samma, lite avmätta sång. Och denna jämförelse gör jag med värme. Röda Bönor är klassiska.

Men om texterna för lyssnaren tillbaka till 1970-talet bär musiken i sig egentligen mer drag av 1990-talet, med inslag av powerpop med lagom mycket skrammel i kompet. Tankarna går snabbt till Raymond & Maria, men mycket, mycket snabbt därifrån. Det här har mer attityd, mer kraft och, framför allt, mer intelligens. Texterna säger verkligen något, särskilt om bilden av kvinnor och män. Särskilt låten Under det rosa täcket – döpt efter en numera klassisk feministisk bok, dessutom en bra låt som växer, med en text om fördomar om kvinnor och tjejer.

Alla låtar är inte fantastiska men även de lite svagare spåren lyfts av attityden, den kyliga men intensiva sången och soundet. Däremot är det sista spåret lite märkligt och känns inte helt nödvändigt. Lite tyst, lite lång tid, lite akustiskt och ganska onödigt.
Pfemme Records är på väg någonstans, det är jag helt övertygad om. Det här är riktigt bra pop med pungspark och känsla. Texterna har innehåll och är välskrivna, och sångens coolhet, nästan på gränsen till nonchalans, passar musiken perfekt.