Men jag är dyster. Man sa efter revolutionen den 9 april att hädanefter kommer ingen diktator att våga trycka ned kirgiserna. Med samma logik kan man säga efter blodbadet 10–15 juni: Efter det här blir det ingen demokratisk rättsstat.

Revolutionen fick två månader på sig. Den fixade det inte. Den nya regeringen och dess gamla byråkrater var för korrupta och splittrade. Polisen och militären var för demoraliserad och inkompetent. Huset Bakijev (den störtade presidentens) var för illvilligt och rikt.

Det fanns för många hålögda legosoldater som ville tjäna en slant.

Så det blev etnisk rensning, minst 400 000 flyktingar, 2 000 döda. Otaliga familjer utblottade. Systrafolken kirgiser och uzbeker har förbittrats mot varann för överskådlig framtid. Fan.

Västvärlden svek också sina ideal. EU-ordförande Sverige slopade sanktionerna mot uzbekdiktatorn Karimov, USA pröjsade av allt att döma stora mutor för den amerikanska flygbasen. Alla teg om morden på journalister. Men EU finansierade också arbetet med den nya konstitutionen. Hoppas många röstar i dag. Fast vänta.

Kanske är det dödfött med folkstyre i Centralasien? I Sverige tog det väl hundratals år?

– Sätt dit en stark man, som Putin, säger min pappa där han snickrar på torpet.

När det byggdes var Sverige också klientilistiskt (byråkrater hjälper bara släktingar, vänner, folk från samma by och de som mutar dem), folk var outbildade, halvsvultna och föredrog kloka gummor framför läkare.

Vi hade inga Transparency International, UNDP och Läkare utan gränser som åkte runt i muskulösa stadsjeepar och skrev rapporter om heteronormativiteten i Arboga stadsvakt eller den posttraumatiska stressen hos veteranerna från Armfeldts fälttåg.

Melodin var först stabilitet, sen rättsordning, sen demokrati. Först trygga, mätta familjer som känner till och vågar rösta på en fackföreningsledare istället för brukspatron. Avlönade, stolta poliser som hindrar mörkermän från att mörda kandidaterna.

Men i avsaknad av det: en respektingivande diktator. Då hade blodbadet, massvåldtäkterna, barnamorden i södra Kirgi inte skett. Ledaren skulle sätta fjutt på ekonomin, bygga stora kraftverk som gav jobb, hålla energipriserna konstlat låga, ja tänk Vitryssland helt enkelt. Stabilt och... öhh... lyckligt.

Jag har talat med mängder av centralasiater som sett nog av ”demokrati”: total samhällskollaps under 1990-talet. Fattigdom och förnedring. Plundrad statskassa. Etniska konflikter.

Deras högsta dröm är att centralstyret från Moskva aldrig hade upphört. Näst bäst: att i morgon dag Kremlduon Medvedjev och Putin skulle ta över tyglarna i bergsrepubliken Kirgi.

Det ligger nog som vanligt mycket i det farsan säger. Om det är kalabalik kan det behövas en stark ledare som sparkar korrupta generaler, finkar mafiosos och vräker utländska militärbaser.

Men när säkerhetsläget ljusnar blir det, paradoxalt nog, klurigt: ska Den Starke Ledaren (tänk en elak version av Prins Daniel) få sitta kvar och börja samla pengar och älskarinnor på hög, eller ska en ”demokratisk” opposition släppas fram – men i virrvarret också risken att generaler, mafiosos och kolonisatörer återigen rätar på ryggarna?

Svaret får utvecklingsfolken ge bäst själva. Ingen är helt ”legitim”, ingen helt “illegitim”. Mänskliga rättigheter och yttrandefrihet är tamejfan ovillkorligt, det ska både Daniel och Mona veta, men statsskick kan faktiskt ta många olika former.

Jobbigt många nyanser av grått. Och ganska hoppfullt.