Precis som i första filmen är det regissören Nikita Michalkov som själv spelar huvudrollen som revolutionshjälten och kommunisten Sergej Kotov som drabbas av Stalins utrensningar och terror i 1930-talets Sovjet. Men nu har andra världskriget brutit ut och istället för en luftballong med ett gigantiskt Stalinporträtt i skyn är det stridsvagnar med hakkorsflaggor som får symbolisera ondskan och terrorn.

En uppföljare överträffar i regel aldrig sin föregångare – i alla fall inte om föregångaren var ett mästerverk. Men en uppföljare har fördelen att huvudkaraktärerna redan är introducerade och välkända för publiken, och nästan alla skådespelare i den gamla filmen repriserar nu sina roller, inklusive säkerhetspolisen Mitja (Oleg Mensjikov) som arresterade Kotov i den första filmen och nu har gift sig med Kotovs hustru Maroussia (Ingeborga Dapkunajte) och blivit styvfar åt dottern Nadja (Nadezjda Michalkova), den lilla flickan i första filmen som nu är vuxen. Men en ny karaktär får vi bekanta oss med den här gången: självaste Stalin (Maksim Suchanov) som med sina otäcka gula ögon nu också kan gå till historien som en av de värsta filmskurkarna, cyniskt lekande med sina nervösa ”kamrater” och ständigt åtföljd av den möjligen ännu vidrigare säkerhetspolischefen Lavrentij Berija.

Enligt eftertexten till den första filmen blev ju Kotov avrättad 1936, vilket många kritiker har hävdat borde omöjliggöra en andra del. Men jag tycker att Michalkov lyckas återuppliva sin hjälte på ett övertygande sätt. I början av den nya filmen tror alla att han är död. Men Berija plockar fram ett dokument som visar att Kotov visserligen officiellt har avrättats men att han i själva verket har hållits vid liv i ett hemligt läger. Något som stämmer ganska bra med den stalinistiska terrorns historia där många människors öde fördunklades.

När lägret ska evakueras i samband med krigsutbrottet 1941 lyckas Kotov rymma och ansluter sig till en grupp partisaner för att bekämpa nazisterna. Om Michalkov i den första filmen skildrade den stalinistiska terrorn har han i uppföljaren velat ge en bild av den nazistiska terrorn som trots allt drabbade Ryssland mycket värre. 27 miljoner Sovjetmedborgare dog under kriget. De flesta var inte soldater utan civila som systematiskt mördades där nazisterna drog fram. Hitler såg slaverna precis som judarna som ”undermänniskor” som skulle utrotas.

Michalkov framhäver också i filmen det multietniska Ryssland och visar att det också fanns troende muslimer i Röda armén, något som utan tvekan är progressivt i en tid då rasismen mot muslimer är stor till följd av de islamistiska terroristdåd som med jämna mellanrum skakar dagens Ryssland.

Budskapet blir inte mindre starkt av att en av dessa muslimer hjältemodigt med bara sitt gevär försöker stoppa ett dussin nazistiska stridsvagnar, vilket i sin tur är ett hommage till en scen ur den klassiska svartvita sovjetiska krigsfilmen Balladen om en soldat (1959), vilken för övrigt George Lucas plagierade när han gjorde stridsscenerna på snöplaneten Hoth i Star Wars V (1980).

Problemet med västerländska filmkritikers bedömning av Brända av solen 2 är att de inte är tillräckligt insatta i rysk kulturhistoria för att kunna bedöma och förstå referenserna, och de är många. Nadja dödar med en högaffel en handfull nazister som försöker våldta henne. Tyskarna svarar med att låta avrätta hela ortsbefolkningen i byn genom att stänga in dem i en lada som sätts i brand, en scen som påminner om de värsta scenerna i den vitryska filmen Gå och se (1985), där också eldkastaren får representera den nazistiska ondskan.

En annan stark scen är när kameran sveper över ett slagfält med tusentals döda kroppar där striden har tystnat, en tystnad som avbryts av ett växande ljud av klockor som tickar då kameran sveper närmare kropparna och vi får se att alla de döda soldaterna har en massa armbandsur på sig – utan tvekan en referens till Jevgenij Chaldejs berömda fotografi över den röda segerfanan som hissas på riksdagshuset i Berlin 1945; ett fotografi som han tvingades retuschera så att det inte skulle synas att röda armésoldaterna hade armarna täckta av klockor som de stulit från döda kroppar.

Filmen har även kritiserats för att ha ett oklart slut, men det är en tredje film på gång så kanske bör man se hela trilogin innan man kan avgöra saken. Jag är i alla fall glad att vi inte behöver vänta 16 år på nästa uppföljare.

För övrigt är filmtiteln mycket väl vald. Inte bara för att namnet öppnar upp för tolkningen att de som försökte bygga det kommunistiska drömsamhället likt Ikaros flög för nära solen och själva brändes till döds. Den är också en mer konkret referens till 1930-talet och Nikita Michalkov visar sina djupa musikhistoriska kunskaper (som han utan tvekan fått av sin far Sergej Michalkov som skrev den sovjetiska nationalsången.) Brända av solen är nämligen en tangolåt som var en stor hit i Sovjetunionen 1936, samma år som Stalinterrorn inleddes och filmen utspelar sig. Ursprungligen är det en polsk låt, Ta ostatnia niedziela av Jerzy Petersburski, ”Det här är den sista söndagen”.