Sedan landets födelse har Chiles norra och södra regioner används som penningbrunnar för en centralstyrd politisk elit i Santiago, säger Mauricio Fierro. Innan sjöhandeln och kolonialismen nådde hit, till det politiskt isolerade Patagonien, utgjorde fiske och hållbart jordbruk platsens livlina; nu växer Puerto Montt på grund av det rosa guldet laxen.

Laxindustrin har redan börjat äta upp Patagoniens sötvatten. Ser du några tecken på förbättring?

– Varje intensiv industri gräver djupa sår. Ur ekonomisk synvinkel är ekvationen industrialiserat land och en frisk miljö omöjlig. Inte heller laxodlingar i Chile. Vad odlad lax i Patagonien har lämnat efter sig är enbart miljöskador och pyrande sociala problem. Det har lovats arbetstillfällen och välstånd för de södra regionerna, men i verkligheten är det bara att besöka de sydliga regionerna där laxbolagen är verksamma och fråga sig om det finns tillräckligt med skolor, daghem och social utveckling.

Förtjänsterna försvinner istället, tillägger Mauricio, ofta bortom Patagoniens gränser i ett transnationellt ekonomiskt nätverk som i många globala industrier, och laxodling i Chile är inget undantag, endast göder industriernas ägare och närmsta medarbetare.

Vilka är hoten mot Patagoniens överlevnad i dag?

– Det största exemplet på förstörelse är den som orsakats av ett vattenkraftverk. Bolaget Endesa har rubbat ekosystem och förgiftat som rinner blott 45 kilometer från Puerto Montts 150 000 invånare.

Mauricio Fierro sätter fingret på ekonomiska projekt, regisserade av Endesa och politiskt godkända av chilenska staten, som förstört förutsättningar för lokala jordbruk, hållbart leverne och fungerande ekoturism med högspänningstorn som transporterar ström norrut till centrala Chile.

Chilenska regeringar, oavsett partifärg, har mörkat sanningen bakom flera miljökatastrofer som ägt rum inom dammindustrin, menar Mauricio. I Bakerfloden, som rinner genom ekologiskt känsliga Aisénregionen, bygger Endesa och Colbún sex vattenkraftverk. Vattentillgångarna som projektet besitter är emellertid politiskt sprängstoff; vattenrättigheterna såldes till bolaget under Pinochets diktatur, vilket fått allmänhet och miljörörelser att gå i taket. Mauricio instämmer i miljörörelsers och allmänhetens farhågor inför framtiden, med förstörda naturarv, kraftigt ökade elkostnader och översvämningar.

– Bolag som Endesa och chilenska Colbún är direkt ansvariga för en farlig utveckling, men istället för att förbättra säkerheten planerar man nu liknande anläggningar i hela södra Chile, berättar Mauricio. Eljätten Endesa var i grunden det statliga elbolaget CORFO som privatiserades 1989, samma år som Augusto Pinochets diktatur föll och demokratin återvände. Spanska Endesa äger sedan april 2009 60 procent av företaget. President Piñeras aktier i Enersis, ett privatägt elbolag som till 60 procent ägs av Endesa, sätter honom i en jävsställning då Endesa mer eller mindre åtnjuter monopol på den chilenska elmarknaden.

– Politiker i alla länder har genom åren alltid agerat utifrån samma format, oavsett deras parti eller färg, säger han.

På frågan om hoppen inför Piñeras mandatperiod väljer Mauricio Fierro att svara med en historia om en mäktig trollkarl som en dag kom till vår jord och åsåg den smärta och förstörelse som präglade dess miljö och samhällen. “Med en rörelse från trollkarlen försvann hungern, med en annan fattigdomen, senare försvann även föroreningarna och naturen återhämtade sig. Med en annan rörelse försvann krigen och i detta ögonblick uppenbarade sig en politiker som med en order lät trollkarlen tillintetgöras och kallades därefter för terrorist” – En historia vars poäng kan tydas ur olika vinklar, precis som Patagonien och kanske inte minst Endesas dammprojekt i Bakerfloden.

I Patagonien finns en stor misstro inför den ekonomiska utvecklingen. Du ser fraserna “Ett fritt Patagonien” och “Ett Patagonien utan dammar” skrivna lite varstans.

Vad innebär ett ekonomiskt och fritt Patagonien?

– Ett självständigt Patagonien i sin fulla mening är omöjlig, säger Mauricio Fierro, eftersom det välstånd av naturresurser som finns, särskilt vatten och skogar, aldrig får välja sin ekonomiska utveckling, eller välja sin ägare. Självständighet är en social utopi och lika politiskt omöjligt eftersom det finns för många ekonomiska intressen som vill utnyttja Patagoniens rikedomar. Det beklagliga i det hela är ju inte att Patagonien tillhör suveräna stater, utan att nationella regeringar vägrar att låta de södra regionerna ha nåt rejält inflytande över sin ekonomi och politik. Huvudstädernas maktkorridorer vägrar att rubba den maktbalansen.

I extrema regioner, som ju ändå Patagonien är, finns i dag ett ökat behov av större självständighet och respekt för den lokala kulturen.

– En hållbar användning av resurser och att deras förtjänster faktiskt tillfaller de lokala samhällen vars marker bidrar till det större samhällets välmående. Ekonomisk utveckling kan inte uppnås på bekostnad av naturresurser och livsuppehållande system som dessa grupper behöver för att leva. I längden är en ekonomi som bryter ner södra Chile inte hållbar ens för maktcentrets intressen.

Endesa äger stora vattenmassor och har monopol på Chiles elektricitet, vad innebär det för demokratin och miljön?

– Först vill jag klargöra att “miljön” blott är ett cyniskt begrepp att beskriva naturen på. Samtidigt har demokratin alltid varit en myt och endast till fullo fungerat bland några grekiska och romerska män, när befolkning och ekonomi var mycket begränsad. I dag styrs världen av transnationella företag, och på en planet som bebos av miljarder människor som tvångsförvandlas till ivriga konsumenter är demokrati bara en grym lögn. Röster avgör inte val, det gör snarare de pengar som på olika sätt köper ens röst.

– Vatten är på grund av sin centrala ställning i naturen och förutsättning för liv den bästa investering kapitalstarka företag kan göra. Vatten är den mest gynnsamma produkten på framtidens marknad och kommer att generera i enorma vinster. Rent dricksvatten är morgondagens iPod.

Endesa är, menar Mauricio Fierro, en ”typisk vattentjuv” som utnyttjar en kriminell chilensk lagstiftning från diktaturepoken.

– Den viktigaste frågan för Patagoniens överlevnad i dag är tveklöst vattnet. Frågan är inte enbart lokal utan i allra högsta grad global, och sätter fingret på behovet av en mer lokalt förankrad politik i Chile, i syfte att skydda Patagoniens vatten som annars kan bidra till att förgifta angränsande oceaner och marker. Enbart genom att skydda vattnet kommer livet att garanteras kommande generationer djur och människor, våra samhällen samt jordens ekologi. Och, tillägger han, vår ekonomi.

Vad innebär Patagonien för Chile kulturellt, mer än en mytisk plats?

– Patagonien är, kan man säga, både ett geografiskt område och på samma gång ett sätt att leva.

Han talar om Patagonien som en korsning av naturen och människan, som tillsammans tycks nära drömmen om ett unikt ekosystem, ja, kalla det en slags döende utopi som blivit ett med det grymma landskapet.