År 2004 fick vi finansieringen för forskning kring klimatfrågan. Men på den tiden gick inte vanliga svenskar och tänkte på klimatförändringarna. Det var först runt 2007, efter bland annat Al Gores film En obekväm sanning som frågan fick stor uppmärksamhet, berättar Eva-Lotta Sundblad.

Hennes avhandling People’s knowledge about climate change: Uncertainty as a guide to future commitments tog fyra år att färdigställa, är byggd på IPCC:s rapport från 2001 och kom ut år 2008. Den var ett resultat av Eva-Lottas forskning vid Psykologiska institutionen på Göteborgs Universitet i samarbete med professor Anders Biel. Men idén föddes långt tidigare i ett helt annat yrke.

– När jag arbetade som inköpschef på Posten jobbade jag mycket med miljöfrågor och då väcktes intresset att studera dessa närmare. Jag var intresserad av miljöpsykologi, vilket handlar om människors förutsättningar för att kunna ta ställning och agera.

Studien byggde på en grundtanke att kunskap om klimatet sprids via forskare till politiker och journalister, vilka i sin tur sprider kunskapen vidare till allmänheten. Informationen kan även ta en omväg från forskare via journalister och sedan till beslutsfattare. Allmänheten får i stor utsträckning sin klimatkunskap genom media. Därmed ställde Eva-Lotta Sundblad frågan: Får man ut resultatet? Når forskarna ut till vanliga människor med ny kunskap? Fyra olika grupper jämfördes. Dessa var klimatexperter, miljöjournalister, kommunalpolitiker och lekmän.

Studien visade att experterna hade mest kunskap om klimatfrågor, tätt följda av miljöjournalister. Minst kunskap om klimatförändringar hade kommunalpolitiker och lekmän. I undersökningen fick alla grupper samma frågor med olika uttalanden där personerna fick bedöma om påståendet var sant eller falskt. Sedan fick intervjupersonen svara på hur säker den var på sin egen kunskap.

Hur blir man säker på det man tror sig veta?

– Det visade sig att experterna följt av miljöjournalister hade mest kunskap, men journalisterna hade bäst koll på om de hade rätt eller fel.

Att journalisterna hade bra kännedom om sin egen kunskap tror Eva-Lotta Sundblad beror på att de ges tillfälle att upprepa saker flera gånger och blir på så sätt säkra på det de vet och det de inte vet.

– Experter däremot är extremt inne i den fråga de forskar i och ofta ute efter mer säkerhet, det ligger i arbetsrollen att inte känna sig tillräckligt säker.

– Det var mest intressanta var dock att kommunalpolitiker och vanliga personer hade dålig koll på vilken faktisk kunskap de hade om klimatförändringar, menar Eva-Lotta. Cirka 2000 lekmän var slumpvis utvalda. Personerna var inte informerade om syftet med studien, de visste inte om att de skulle jämföras med andra samhällsgrupper.

Vad var det mest förvånande med resultaten?

– Det var att politikerna hade så pass dålig förankring i sin egen säkerhet kring klimatfrågor när de ändå arbetar inom det kunskapsfältet. Men jag måste framhålla att det här var 2005 så vi ska inte tro att det ser likadant ut i dag. Naturvårdsverket gör årliga undersökningar och enligt dem har kunskapen har ökat. Till exempel efter Stern-rapporten och Al Gores film.

Det finns olika psykologiska teorier med modeller om vad som är förutsättningarna för en beteendeförändring. Eva-Lotta Sundblad och hennes kollegor utgick ifrån en hypotes som heter ”Risk as feelings” vilken innebär att två olika typer av riskupplevelser påverkar beteendet, kognitiva och affektiva riskupplevelser.

Hur kan riskupplevelser bidra till att skapa beteendeförändringar?

– Vi tittade dels på vilken kunskap som fanns om orsakerna, situationen i nuläget och konsekvenserna av klimatförändringen. Studien visade också att det finns ett samband mellan kunskap och riskuppfattning. Frågan som ställdes var: hur sannolikt tror du att det är att något händer, exempelvis översvämningar, och hur oroad blir du om det skulle inträffa. Kunskapsnivåerna jämfördes sedan med vad man reagerade på. Ju mer kunskap en människa hade om klimatförändringarna desto mer oroad var man. Det kan bero på att man upplever att det inte finns kontroller och att man måste börja agera.

– Resultatet är i motsats till exempelvis kunskap om kärnkraft som har visat att ju mer man kan desto mindre oroad blir man.

Just hälsokonsekvenser visade det sig var det som gjorde att människor reagerade väldigt starkt, och att de därmed var beredda att ändra beteende för att slippa negativa miljökonsekvenser.

– Om man vill få fart på en beteendeändring hos folk så ska man informera om de hälsokonsekvenser som klimatförändringarna kan ge, berättar Eva-Lotta Sundblad.

Men kunskapsluckorna var även som störst när det gällde just frågan om hälsokonsekvenser.

– Hälsokonsekvenser som kan hända om femtio år går inte att förbereda sig på. Det går inte att veta hur det faktiskt kommer se ut, däremot går det att få kunskap om att det kan inträffa. Som privatperson är det risk att man börjar blanda in en massa aspekter. Man kanske tänker att om femtio år är jag ändå död så jag behöver inte bry mig. Å andra sidan kanske man tänker på sina barnbarn och då blir mer motiverad till att förändra beteendet.

Vilka är det som mest måste fylla kunskapsluckor gällande klimatförändringarna, är det journalister eller politiker?

– Vetenskapsvärlden försöker föra ut budskapet och jag anser att journalister gör sitt. Men politikerna måste agera och det kan i första läget vara att skaffa egen kunskap eller att sprida den befintliga kunskapen i större utsträckning.

– Numera finns det vinklingar på klimatförändringarna i nästan varenda artikel. Men för att folk ska kunna ändra sig måste de få kunskap om hur de ska göra för att kunna ändra sitt beteende. Därför borde det ligga mer fokus på information kring detta: hur gör man det som är det bästa? Till exempel sopsortering är en kunskap som folk behövde lära sig, och vänja sig vid. Att förändra vårt beteende handlar inte om att gå tillbaka, vi ska fortfarande gå framåt, men det handlar om att vi i dag måste lära oss ett nytt beteende som ingen har gjort tidigare.