John McCormack, ursprungligen från England, flyttade till Sverige 1973. Han arbetade länge i vanliga församlingar, men började successivt och mer eller mindre slumpmässigt arbeta på olika anstalter och häkten. Sedan 2005 är han fängelsepräst på heltid.

– Väldigt många intagna har ett stort behov av att prata. De vet att vi präster är neutrala. Vi är inte anställda av Kriminalvården, vi har förstås tystnadsplikt och vi är där för att vi är intresserade, säger han.

– Vad gäller häktade är de ofta i chock. Har de restriktioner är det bara vi präster och Röda Korset som får prata med dem. Häktade vill ofta prata om sin rättegång. Många som är där för första gången upplever denna som väldigt svår. Man måste uppmuntra och hjälpa dem att hålla modet uppe. Vänskap är oerhört viktigt, och man ska tillåta att den intagna leder samtalet. Ibland finns det de som vill prata om Gud, om det andliga. Men det är inte det primära.

Sveriges häktningslagstiftning har upprepade gånger kritiserats hårt av Europarådets kommitté mot tortyr, CPT. Framförallt i fråga om restriktioner i form av isolering. Efter sitt senaste besök i Sverige, sommaren 2009, uppgav kommittén i sin rapport att de hyste en ”allvarlig oro för effekterna av långvariga perioder av isolering/segregation och därmed psykisk hälsa hos de intagna”.

Vad händer med personer som isoleras under lång tid?

– Så småningom förlorar de förmågan att koncentrera sig, att komma ihåg saker. Och ibland, eftersom de saknar naturlig kontakt med andra människor, kan de skapa sig intryck av att Kriminalvårdens anställda behandlar dem felaktigt. Att de anställda utövar ett slags psykiskt tryck.

– Både män och kvinnor klagar på den psykiska stressen. Det här hörs mer bland dem som är isolerade; de som lever i sin helt egna värld. Först på kvällen, efter klockan 20 när bara nattgruppen jobbar, kan de prata med varandra. De ropar ut över korridorerna. De får inte ha den sortens kontakt, men det händer. Och jag är säker på att anstalterna och häktena vet om det.

Hur påverkar isoleringen sedan rättegångarna?

– Det jag är kritisk mot gällande isolering i häktet är att de här personerna blir så negativt påverkade. Ofta har de blivit deprimerade och haft svårt att sova. Därför har de medicinerats. Jag har träffat flera som varit alldeles groggy när de kommit till rättegången. Och jag har tänkt: hur ska det klara det? Hur ska de kunna presentera sig på rätt sätt? Hur ska de kunna klara en rättegång när de är så hårt medicinerade? Vi har försökt peppa dem för att få dem att orka, men när de sedan kommit till rättegången har de helt saknat kraft.

– Ibland, när en person häktas för första gången, kan han eller hon ställa upp och prata direkt, utan advokat. Detta för att visa stor villighet att samarbeta. Men den som förhör kan fråga vad som helst och skriva vad som helst. Senare kan allt som sagts vändas mot den här personen.

En häktningsorder ska förnyas i domstol var fjortonde dag, men även här finns uppenbara brister. John McCormack berättar om ett häkte han tidigare arbetat på, och där häktningsordrar förnyades via fax.

– De åtalade fick inte ens komma till domstolen. Det här var någonting som upprepades om och om igen. Försvarsadvokaterna kunde ställa frågor, men det fanns inte en häktningsdomare som gick emot åklagaren. Mitt intryck var att åklagarna hade alldeles för stor makt.

I förslaget till ny häkteslagstiftning föreslås att tingsrättens prövning av åklagarens beslut att meddela restriktioner ska kunna överklagas. Samtidigt är det nästan alltid åklagarens linje som gäller. CPT framhöll i sin rapport att åklagare i Sverige gör anmärkningsvärt olika bedömningar. Därför: är det verkligen rätten att överklaga som behövs, istället för en översyn av åklagarnas arbete?

– Jag skulle gärna se någon form av rutinundersökning av åklagarna. Hur deras arbete fungerar, och vad de har för etik. Ibland får man också ett intryck av att åklagarna har det svårt eftersom det finns lagar som skapats av riksdagen alldeles för fort, och utan en riktig granskning. Det är svårt att tolka dem.

I en del rättegångar han följt, berättar John, har åklagarna varit mycket pressade och haft allt för många ärenden på gång. Men restriktioner måste utdelas med stor försiktighet.

– Åklagarna har en fruktansvärd makt över en människas liv. Ett liv kan slås i spillror. Fru och barn är oroliga, barnen förstår inte varför pappa inte ringer. Det blir en otrolig massa ringar på vattnet.

Vad anser du om uppförandet av de nya ”superbunkrarna” på Kumla, Hall och Saltvik?

– Fängelse som sådant fungerar inte, så varför måste vi bygga flera? Om det fungerade skulle vi inte behöva fler fängelser. Nu har vi flera moderna, hypertekniska anstalter där säkerheten betyder allting. Men det här är inte den väg vi ska gå för att hjälpa.

– Det finns alltid en minoritet som är farliga, rymningsbenägna, proffs men vi kunde ha ett eget fängelse för dem. De allra flesta människor som sitter inne är olyckliga, trasiga människor som har gjort en enda sak fel. Det kan vara en stor sak, men ändå bara en.

Om uppförandet av nya och säkrare fängelser är fel väg att gå: vilken är den rätta?

– Jag tycker att kriminalvårdens klosterverksamhet är väldigt bra. De intagna, män och kvinnor, har tillfälle att ta sig till ”utsidan”, till en annan omgivning och får arbeta med att komma i kontakt med sig själva. De får begrunda livet på ett sätt de aldrig gjort tidigare eftersom de aldrig haft tillfälle eller fått vägledning.

Klosterverksamheten inom kriminalvården startade 2001. Det handlar inte om någon kurs i kristen tro, utan målet är att de intagna via retreater ska ”hitta hem till sig själv, till den de är”. Att se till att det finns någonting vettigt på utsidan, den dag personen frisläpps, är en annan viktig del. McCormack nämner ett projekt i Norrtäljeanstaltens regi där intagna fick lära sig lägga kakel och klinkers.

– Det medförde att 70 procent av deltagarna hade ett yrke när de släpptes fria.