Många har en negativ uppfattning om parkeringsvakter, men vanligtvis känner inte Ingela Bergman sig träffad.

– Jag blir ledsen när jag ser föräldrar peka på mig och säga till sina barn ”titta, en lapplisa, dem ska du akta dig för!” Det händer faktiskt. Men annars tar jag inte åt mig personligen. Jag känner att jag gör nytta.

FRIA träffar Ingela Bergman i vaktbolaget Addicis stora ljusa lokaler i Gårda. Här är stämningen god och över lunchen pratar de olika parkeringsvakterna om allt från märkligt parkerade bilar till helgplaner. Sedan Addici och Securitas tog över ansvaret för parkeringsvakterna i Göteborg har de hand om halva staden var och Addici ansvarar för centrum. I◊dag ska Ingela kontrollera hur göteborgarna har skött sina parkeringar i området vid Kungstorget, något hon trivs med.

– Där är det mycket folk i rörelse och många bilar att titta på. Det är kul när det händer mycket, säger hon på vägen ut, där hon tar på sig uniformen och hämtar sin handdator. Sedan ett par år är det först och främst den som används för att skriva ut böter istället för de vita lapparna med inbetalningskort i. Numera är det en gul remsa som kläms fast med vindrutetorkaren.

Utanför NK säger hon till en taxichaufför som står där det är stoppförbud. Han försöker protestera men hon är orubblig.

– Det är ingen taxificka här och det vet du, säger hon bestämt.

Efter en liten stunds dividerande kör taxichauffören iväg.

– Sådant är rätt ovanligt, berättar hon sedan. Oftast kör de iväg när de ser mig komma, men han ville tydligen chansa lite.

I en annan bil sitter en kvinna i passagerarsätet och Ingela talar om för henne att hon måste betala för att stå där. Medan kvinnan går till parkeringsautomaten vaktar Ingela bilen.

– Sådant blir jag förbannad på! Att föraren har gått sin väg och lämnat henne i bilen. Det är klart att hon blir jättenervös när jag kommer.

Under sina år i yrket har hon hört alla sorters bortförklaringar.

– Den vanligaste är tvåminutaren, ”jag var bara borta i två minuter”, säger hon med en glimt i ögat.

Har parkeringstiden gått ut brukar hon vänta några minuter för att ge föraren en chans, men kommer ingen blir det böter och när lappen är utskriven är det för sent.

Men hur var det med den där provisionen, att man tjänar några kronor för varje lappad bil? Nej, det är en myt, säger Ingela.

– Skulle jag få provision skulle jag ju inte ha tid att stå här och tjöta med dig!

Parkeringsvakt är ett ganska fritt jobb men Ingela ser det som frihet under ansvar. Men vill hon pausa och ta en glass gör hon det.

– Fast jag sätter mig lite undanskymt när jag äter den.

Att hon blev parkeringsvakt är mycket en slump, berättar hon. Tidigare jobbade hon i en verkstad och när hon gick en vidareutbildning hade hon en klasskamrat som var parkeringsvakt. Ingela tyckte det verkade trevligt och gick internutbildningen som på den tiden varade omkring åtta veckor. Sedan gick hon bredvid en vakt under några pass tills hon var redo att ge sig ut själv.

Efter 22 år trivs hon fortfarande. Hon återkommer hela tiden till hur mycket hon tycker om sitt jobb och människorna hon träffar.

Vid Saluhallen kommer ett par fram och ber henne lösa en tvist om hur man får parkera. Kvinnan får rätt och det är hon mycket nöjd med.

– Ofta kommer det fram folk som bara vill prata, utan att de egentligen har något att fråga om, det är jättetrevligt, berättar Ingela.

Parkeringsvakterna från Addici går ensamma, men att jobba själv är inget problem för henne.

– Nej, jag trivs jättebra med det. Dessutom träffar jag så mycket folk ändå.

Vissa kan vara otrevliga och sura för att de får böter, men Ingela säger att det brukar gå att resonera med dem.

– Man kanske måste förklara tio gånger men till slut förstår de flesta, och de kanske mest är arga på sig själva. Det finns ju en anledning till bestämmelserna, för det mesta är det säkerhetsskäl. Många ska kunna komma fram, dagisbarn, ambulanser, rullatorer, sopbilar… Det är ju därför det är parkeringsförbud på vissa ställen. Det är det nog många som inte tänker på.

Dessutom är det viktigt för henne att vara ett föredöme.

– Man ska gå på övergångsställen och inte mot röd gubbe, till exempel, säger hon samtidigt som hon småspringande korsar spårvagnsspåret mitt i gatan.

– Så ska man inte göra, skrattar hon.

Ingela åker aldrig hem med uniformen på. När hon hänger av den är hon färdig med jobbet. Det enda som följer med henne på fritiden är vetskapen om hur man får parkera. På frågan om hon själv har fått parkeringsböter någon gång skrattar hon.

– Nej, det har jag inte! Fast det hade jag nog inte berättat i så fall.

Och ordet ”lapplisa” ser hon inte som negativt.

– Absolut inte, jag kallar mig gärna det, det har vi ju alltid hetat. Det är roligt att vara lapplisa.