Marika Domanski Lyfors är före detta fotbollstränare och har tränat både Sveriges och Kinas damlandslag. I dag är hon chef för fotbollsavdelningen på Svenska Fotbollförbundet, som ansvarar för all spelar- och ledarutbildning inom svensk fotboll.

– Jag tror egentligen att fotbollen speglar samhället, även där ser vi få kvinnor i framträdande positioner, säger hon.

De kvinnliga tränarna är inte många. I såväl herrallsvenskan som herrarnas Superettan är det enkelt räknat – noll.

I Damallsvenskan finns en kvinnlig tränare, isländskan Elisabet Gunnarsdottir som tränar Kristianstads DFF. Kliver man ner ett steg till damernas Division ett och tittar i Norr- och Söderettan, finns några fler: en huvudtränare, Hanna Höckert i Östers IF, och hennes två assisterande tränare som båda är kvinnor. Dessutom finns ytterligare en assisterande tränare och två målvaktstränare i Division ett. Men de är få.

– Det sitter lite i väggarna att man väljer en kille, säger Marika Domanski Lyfors.

Hon är ändå positiv. Hon pratar om de kvinnliga tränarna som en outnyttjad resurs och hoppas att kvinnor som spelar fotboll i dag kommer att ha ett större engagemang för att gå vidare som tränare.

– Vi har ju en gyllene generation som haft många stora framgångar på plan, säger hon.

Därför arbetar Marika Domanski Lyfors nu med projektet 24 karat, där man jobbar med före detta elitspelare och andra handplockade tjejer inom fotbollsvärlden. De är nu inne på tredje gruppen som får handledning och stöttning för att så småningom kunna ta ledarskapspositioner inom fotboll.

– Vi ser ju faktiskt en trend, det är lite fler kvinnor som påbörjar tränarutbildningar. Vi behöver fler kvinnliga tränare på elitnivå.

Det finns tre nivåer av tränarutbildningar: en basutbildning för tränare som jobbar med ungdomslag, en avancerad nivå för seniorfotboll och så pro-level, elitnivån. Per Widén, som arbetar som gruppledare för tränarutbildningen, tror på fler kvinnor som elittränare i framtiden. Han påpekar att damfotbollen är relativt ung jämfört med herrsidan.

– Min högst personliga åsikt är att det tar några generationer av tjejer som först spelar och sedan kanske blir tränare. Det har tagit lite tid för damerna att nå insikten att man kan fortsätta som tränare.

För trots positiv inställning och höga förhoppningar är antalet kvinnor i de högre tränarutbildningar få jämfört med männen. Varje år klarar 72 tränare av den avancerade nivån i Sverige, och av dem uppskattar Per Widén att ”mellan noll och tio” varit kvinnor de senaste åren. På pro-nivån, högsta nivån, skickas tolv färdiga tränare ut varje år. De är nästan alltid män, enligt Per Widén.

Han tror inte heller att det räcker med kvinnliga tränare.

– Vi måste även få in fler kvinnor i styrelserummen. Det är där man kan vara med och påverka. Det är ändå styrelsen som tillsätter tränarna.

Elisabet Gunnarsdottir tränar Kristianstad DFF i Damallsvenskan. Hon började träna ungdomslag på Island parallellt med sin spelarkarriär redan när hon var 16 år och har tränat både ungdomslag, isländska U21 och skördat stora framgångar med klubblaget Valur FC i isländska högstaligan.

Till Sverige kom hon i januari 2009 efter att själv ha skickat in sin CV när KDFF letade ny tränare.

– Jag hade läst mycket om svensk fotboll och följt damallsvenskan. Jag hade bestämt mig för att jag ville träna ett svenskt lag, säger hon.

Att vara ensam kvinnlig tränare i allsvenskan rör henne inte i ryggen – hon är van att vara enda tjejen. Men hon säger att det var tufft i början av karriären på Island och att pressen varit hög.

– Jag hade en tuff start med Kristianstad, vi förlorade tio matcher i rad. Då kände jag att folk nästan tyckte lite synd om mig. De verkade tro att det var jobbigare för mig. Det är det ju inte.

Hon säger att det hjälpt henne att hon började tidigt och har gått hela vägen.

– Hade jag inte börjat när jag var 16 hade jag aldrig varit här i dag. Kvinnor är mer tvingade att välja en säker väg, män kan på ett annat sätt bara hoppa på ett jobb. Men för mig har det fungerat bättre att jobba med mindre lag först och ha tid att lära mig utan press.