En stor kyrkogård välkomnar en till staden Siuna. Kyrkogårdens gräs och de olika färgernas och klassernas träkors torkar i eftermiddagsskenet efter regnet. Det här är porten till gruvtriangeln Las Minas.

”Gruvtriangeln” ringas in av dalar, ringlande floder och tre gruvstäder. Ett naturreservat med enorma naturrikedomar kallad för Las Minas, gruvorna, och täcker 14 procent av Nicaraguas totala landyta. Det här är östra Nicaragua och ett invecklat ingenmansland. Två autonoma delstater åtnjuter på pappret politisk autonomi från huvudstaden Managua, något som gjort att ansvaret för sociala rättigheter mångt fallit mellan stolarna och öppnat dörrarna för exploatering. En av dessa zoner är gruvtriangeln.

Siuna har sakta men säkert börjat återhämta sitt rykte. Det vill säga att vara en stabil utpost för gruvdrift. Men staden med 10 000 invånare är långt ifrån sina fornstora dagar då nordamerikanska gruvbolag grävde efter guld här och gav arbetstillfällen. Gruvdriften intar en speciell och motsägelsefull position inte bara i Siuna utan i hela gruvtriangeln; den dikterar i mångt Las Minas utveckling och placerar regionen på den ekonomiska kartan, men gruvdriften tvingar å andra sidan in regionen i en ekonomisk återvändsgränd.

Lagunen kallas La Mina (Gruvan) där gruvkooperativen ligger gömda bortom högväxta kullar. För fem år sedan tog sju kooperativ marken i besittning och började leta efter guld inte långt från de nordamerikanska bolagens driftsplats, vilken de innehade med förmånliga skattesatser tills sandinistrevolutionen nationaliserade gruvdriften. Kooperativen drivs av privatpersoner med erfarenheter från guldruschen innan inbördeskriget på 1980-talet. Ett krig som drabbade Las Minas svårt; regionen blev ett avlägset slagfält och de ekonomiska förutsättningarna för överlevnad var i princip noll i takt med att sandinisterna såg statskassan slukas av militära utgifter.

José David, 55, står med en gul t-shirt slängd över axeln och understryker sin tacksamhet till gud.

– Politik intresserar mig inte, jag är inte politisk någonstans. Jag är en gruvkarl och har så varit i 40 år.

I tonåren när Las Minas var hemvisten för guldletare och Nicaragua var i händerna på Somoza-familjens diktatordynasti började José David vaska guld i floderna, liksom många med honom. Han fortsatte leta och sälja guld fram till revolutionen 1979 och nationaliseringen.

– Jag höll tusen ounce guld i handen, och de tog allt ifrån mig, säger gruvkarln och syftar på “kommunisterna” som förstörde landet. Nu är han chef över kollektivet men såren från den tiden tränger alltjämt djupt, misstänksamheten gentemot politiken är intakt och tron på framtiden densamma:

– Allt hänger på staten.

Kooperativens verksamhet bygger på idén om total självständighet från staten. Kooperativen äger inte marken, den är mer eller mindre ockuperad av de sju kollektiven. Inkomsterna delas lika inom varje kollektiv och allt färdigt guld säljs direkt vidare till köpare från Managua, Costa Rica eller andra grannländer. Intresset för Siunas guldrusch har i takt med att de sluppit påhälsningar från myndigheter och lyckade satsningar väckt expansionstankarna till liv.

– Det är bra guld här, förklarar José David, uppemot 22 karat rent guld. Allt finns under våra fötter och väntar på oss.

Om Siunas vilda-västernliknande guldindustri kommer leda till en marktvist mellan feodala guldkooperativ och president Daniel Ortegas regering återstår att se. Än så länge öppnas marken på vid gavel med hjälp av sprängmedel och kvicksilver. Kooperativen använder sig av gammal teknik som gör processen långsammare men för ögat skonsammare för naturen.

Men frånvaron av gifter som cyanid till trots finns det många oklarheter kring kooperativens långsiktiga kompetens. Istället för geologiska uträkningar förlitar man sig helt på erfarenhet, istället för storslagna planer för naturen gräver man igen groparna som grävts upp. Man har redan sprängt fostret av en tunnel som ska föra dem under jord. Väggar ska resas med färskt virke men andra säkerhetsåtgärder – bortsett från rep och ficklampor – syns inte till. Ovanför de slukande hålet har jorden börjat klä sig i erosionens röda kulör. Men målet är redan bokstavligen utstakat framför José Davids fötter:

– Vi har gud på vår sida. Han har inte bara skapat fred i vårt land, han har dessutom försett våra jordar med rent guld.

Tio timmars skakig bussfärd från Siuna finner man gruvdriftens vredgande motor: Bonanza. Namnet är det inte många som vet varifrån det kommer, men själva namnet anspelar på expansion och under 1880-talets guldrusch i Nicaragua, då Las Minas beboddes av mayangnaindianer och ett litet antal småbönder, fanns det klara motiv för namnvalet.

I dag är Bonanza en stad med 10 000 invånare och 80 procents arbetslöshet, belägen där den dragna landvägen på kartan slutar, bakom vars tomrum blott en handfull indianbyar finns utstakade. Bonanza är beviset på en stad som genom sitt beroende av en singelindustri ser sig omringad av en verksamhet som kan bli dess undergång. Bokstavligt menat. Luften i Bonanza är dålig och på gränsen till syrefattig, något många lokalbor uppgivet instämmer i och som läkare på orten reser varningstecken kring. Astma, TBC, dengue, malaria och vattenburna sjukdomar skördar ständigt nya offer i gruvtriangelns isolerade epicentrum och en av Nicaraguas klart fattigaste regioner.

– Hälsoläget har på många håll förbättrats, men det är fortfarande mycket allvarligt, säger en kvinnlig läkare från Kuba, stationerad på en av få tillgängliga kliniker i Bonanza – och en av tre läkare som finns tillgängliga för befolkningen.

Staden vore ingenting utan guldet. En sanning med modifikation som det kanadensiska gruvbolaget HEMCO gjort till en närmast religiös uppenbarelse. HEMCO (Hunt Exploration Mining Company) är ett gruvbolag som borrat efter guld sedan 1995. Kontraktet löper ut 2045 och innefattar 12 400 hektar. Nu, 15 år efter starten, har HEMCO blivit en lika integrerad del i samhällskroppen som sina nordamerikanska föregångare: guldjakten erbjuder 600 arbetstillfällen, varav 140 nere i gruvschakten. Av de 600 anställda är endast 20 kvinnor.

– Företaget bryr sig starkt om kommunen, säger José Antonio Maileda, HEMCO:s informationschef i Bonanza. Medan den 50-årige mannen kedjeröker och dricker Coca-Cola förklarar han gruvdriftens betydelse för trakten. HEMCO sponsrar datalektioner och Miss Bonanza-tävlingar, där minderåriga modellerar i almanackor tätt intill gruvbolagets logga.

– Jag vet inte många företag i Nicaragua som anordnar julfester och ger presenter till barnen och skickar sjuka arbetare till landets bästa sjukhus: militärsjukhuset i Managua. Inte ens de statliga bolagen är så generösa.

Att integrera sig lokalt – särskilt i singelindustrisamhällen – är ett smart och flitigt använt sätt att forma sig ett respektabelt ansikte utåt och samtidigt ge samhället ifråga en överdriven känsla av beroendeställning. Bonanzas beroende av gulddriften ser inte José Antonio som något problem, snarare som stadens livboj.

– Men många vill smutskasta HEMCO och sprida ut falska uppgifter. HEMCO innebär väl betalda arbetstillfällen, säger han med stolthet i blicken.

José Antonio, som arbetat för företaget sedan starten 1995 och dessförinnan för det nordamerikanska bolaget, tillbakavisar de uppgifter som gör gällande att en miljöskandal långsamt håller på att brisera i Bonanza. Utsläpp av cyanid och andra gifter som används i framställningsprocessen av guld har återfunnits i närliggande floder. En utveckling som inte bara sätter Bonanza och Las Minas långsiktiga trovärdighet och existensberättigande på spel. Utläckta gifter når människors dricksvatten och tillvaro längs floder ända uppe längs Moskitkustens djungler. Men opinionen mot gruvdriften visar sig vara minimal, och de få som höjt rösten mot industrin har fått klart för sig att de ses som en fiender inte bara till HEMCO, utan till Bonanza i stort.

En organisation som fått veta det är ”utländska” Centro Humboldt, vars lokalkontor återfinns ett stenkast från HEMCO:s borg. Humboldt, en nicaraguansk social rörelse grundad under 1990-talet och döpt efter en tysk biolog, är byggt på stöd utifrån, bland annat från EU. Det tycks ha givit HEMCO förevändningen att stämpla rörelsen som ”tysk” och ”utländsk”, som någon som inte förstår sig på traktens mentalitet. Sedan 2007 har den sociala rörelsen bevittnat hur 45 gruvtillstånd getts till olika privata och statliga gruvinitiativ – främst rörande guld – i Las Minas.

Men Leonardo García Brown, talesperson för centret, är född och uppvuxen i Las Minas och understryker att Humboldts uppgift är att visa på gruvdriftens brister och inte låta sig tystas. Problemet är, anser Leonardo, att Las Minas är klassat som naturreservat samtidigt som det är en ekonomisk brännpunkt.

– Det är HEMCO:s ansvar att floders tillstånd har försämrats. De är den största ekonomiska kraften här och borde inse att det inte går att dribbla bort det. Men vi har sett det förr, alla företag säger att det inte är deras fel, det är alltid någon annans ansvar.

År 2003 kunde hälsoaktivister från byar utmed Atlantkusten konstatera att sju barn dött till följd av HEMCO:s cyanidutsläpp. Dödsorsaken var, enligt Humboldts egna prover, att barnen hade druckit cyanidförgiftat vatten från Bambanafloden, en flod som längre in i Las Minas rinner längs guldgruvornas fötter. Men de uppmärksammade utsläppen 2003 var på intet sätt de första att nå allmänheten; redan första produktionsåret, 1995, rapporterades det om giftutsläpp i byar bebodda av mayangnaindianer och i februari 2010 tvingades 13 familjer överge sin hem nära ett dammbygge i Bonanza på grund av hälsorisker. Men trots Humboldts anmälningar har utvecklingen klingat oroväckande tyst i maktens korridorer.

Regelverken för ekonomisk verksamhet inom naturreservatet Bosawás förbjuder bruk av kemikalier som riskerar att skada naturen. Förordningar som inte bara HEMCO utan även mindre ekonomiska krafter konsekvent ignorerar. Men det är inte HEMCO:s verksamhet som ger Centro Humboldts störst huvudbry, det gör gruvkollektiven.

– Vi försöker informera de mindre guldgruvorna, det vill säga kollektiven, om att de inte bör bedriva gruvdrift i anslutning till floder.

Men kollektiven har försett sig med beväpnade vakter som bildar murar kring gruvdriften.

– De släpper inte in oss. Situationen är delikat och problemet är att ägarna kommer utifrån och för med sig en annan mentalitet, ett annat sätt att se på miljön. Skulle vi insistera på att ta oss in till gruvpunkterna skulle det bli ett blodbad.

Leonardo vill inte gärna tänka tanken men rinner ytterligare dyrbar tid ut i sanden återstår bara en sak:

– Beväpnad konfrontation, förhoppningsvis med stöd från myndigheter och polisväsende. Men just nu är Bonanza laglöst land. En tidsinställd bomb, säger en uppriktigt skärrad Leonardo.

Det växande problemet reser sin ryggrad kring det faktum att de privata gruvkollektiven, till skillnad från de etablerade gruvbolagen, inte är bundna till några regelverk eller bindande avtal. De betalar istället svart för illegala kontrakt, något som även är regel snarare än undantag inom den illegala skogsindustrin. Årtionden av okontrollerad gruvdrift och illegal skövling har inte bara orsakat erosion och instabilitet, översvämningar är vanliga under regnperioden och skogsbränder ett ständigt hot under de torra somrarna. Sociala tillstånd försämras, lyder Centro Humboldts summering, vilket drar klasser allt längre ifrån varandra, bibehållen hälsa blir en lyx och hotad ekologi till ett självklart inslag i Las Minas vardag.

Las Minas är boplats för 55 000 mayangnaindianer, ett folk som korsade Berings sund för tusen år sedan. Den röda tråden genom mayangnaindianernas historia, sedan Columbus inkluderade Amerika på de europeiska sjökorten, är kampen för överlevnad. En kamp som först utkämpades mot rivaliserande mayastammar och senare under kolonialismen mot britter och spanjorer. Under 1700-talet gjorde miskitoindianer och britter gemensam sak och försökte utrota mayangnafolket. I dag står kampen mot marknadskrafter och illegala markkonfiskationer.

Las Minas gruvmarker tillhörde troligen mayangnafolket innan guldruschen inleddes i början av 1900-talet. Inga guldandelar eller kompensationsslantar har någonsin tillfallit dem. Efter att FN-organet Unesco 1997 satte upp Bosawás-reservatet på listan över världsarv hoppades många, och särskilt mayangnafolket, på att de ekonomiska satsningarna i regionen skulle avklinga och ersättas av en mer ekologiskt präglad politik. Men på den fronten har inte mycket hänt, upplever mayangnafolket. En till synes hopplös kamp om erkännande och inflytande som Masaku, mayangnafolkets politiska rörelse, försöker globalisera.

– Vi har levt sida vid sida med guldet i tusentals år, men aldrig släppts in på marknaden, säger Rolando Davis, en kortvuxen man med påtaglig integritet och en av fem manliga ledare för rörelsen. Männen tar emot i ett hastigt lånat rum i Bonanzas kommunhus. De har inte möjlighet att husera över en egen lokal och avstånden mellan det regionala beslutsfattandet och deras boplatser är en fråga om två dagsfärder.

– Jorden är livets moder. Hon är mediciner, mat och skydd. Vi har alltid levt i samförstånd med naturen, och vi beskyddar naturens rikedomar. Alla som kommer hit och tjänar stora pengar tar inkomsterna med sig och lever i lyx någon annanstans. Vi har förpassats till en mager yta av vad som alltid varit vårt enda hem. Snart har vi ingenting i takt med att gruvorna förgiftar floderna och skogarna skövlas.

Efter de senaste årens orkaner har stora skogspartier förstörts i det obebodda ingenmanslandet mellan Las Minas dalar och Moskitkustens stränder. Regeringen har upprepade gånger avslagit mayangnafolkets begäran om att fridlysa stora skogsarealer i spåren av de förödande orkanerna, ett regeringsbeslut som i många fall indirekt beredde vägen för den illegala skövlingen.

– Vi måste förbereda våra unga inför kampen om våra rättigheter, annars har vi ingen framtid. Ungdomar är garantin för vår och naturresursernas överlevnad, säger Rolando Davis.