Jag fixade inte att titta på korten, jag skämdes så mycket och nu vill jag passa på att säga att jag skäms väldigt sällan....
Färgerna på kläderna var läskiga. Det var varken klara färger eller pastell och vissa färger såg ut att vara radioaktiva, vilket de säkert också var.
Det är ungefär 15 år gamla kort, jag var16 år. Troligtvis kommer jag väl om 15 år att förundras över vad jag hade på mig på 2000-talet, men jag har fortfarande svårt att tro att det kommer att vara lika illa. Hursomhelst så är det svårt att återge vad jag talar om, det skulle behövas bildbevis. Men även jag har en gräns!
Mycket har man lovat i sina dagar vad gäller kläder. Vissa saker har man fått ångra av det man lovat. Faktisk de flesta löften om jag tänker efter. Jag och en god vän sa att vi aaaaldrig skulle ta på oss highwaterbyxor. Jag garanterade dessutom att det inte skulle ske. På heders ord. Gissa vem som har flest sådana byxor av oss, plus att jag väntar en sändning med två par till. Finns det bättre byxor? Tror inte det.
I höst lovade jag att jag aldrig skulle ta på mej ett par byxor med hög midja. Där satt jag och förundrades i vinterkatalogen över modellernas byxor, med en midja hög så det hade räckt att sy en till byxa. Nu är det så att jag tänker erkänna att jag bara någon månad senare var och prövade ett par stuprörsjeans med hög midja. Eller, inte ett par, nu ljög jag, kanske tio par, eller lite mer. Jag bad om ursäkt då jag bar ut jeanshögen till personalen.
Bortsett från att jag såg ut som bygdens pucko nr.1, så var det väldigt praktiska byxor.
Jag kunde liksom gömma överskottet (läs magen) i den höga midjan. Istället för att den hängde över byxlinningen så fördelades den istället runt om. Man kan nog kalla det trolleri!
Jag kan inte längre skylla på att överskottet beror på att jag nyss har fått barn, om inte 4,5 år sedan räknas som nyligen. Trots detta trolleri så blev det ett par med låg midja.
Stuprörsjeans med hög midja i all ära, snyggt på andra, men jag såg ut som en stock, benen var som krokiga grenar och jag fick inte upp byxorna riktigt så det hängde i grenen.
Men det är ju inte bara kläderna som ger sej till minnes på gamla foton. Vi hittade ett par foton där gardiner syntes, de vardagsrumsgardinerna som mamma hade. De supersnyggaste gardiner man någonsin sett. Då. Men jag skulle inte hänga upp dem i dag hemma hos mig, inte ens under pistolhot, de skulle få skjuta mig istället. Men då för 14-15 år sedan var de det vackraste man sett. Blommor och ränder och fåglar kors och tvärs, i färger som det inte ens finns namn på. Det var överflöd med tyg. Katten byggde sej föresten ett bo i gardinen.
Var det inte då man blåste upp plastpåsar och stoppad in i gardinpuffarna så det såg extra puffigt ut?
Konstigt att man inte fick kvalsterallergi av allt tyg, ännu konstigare är att man inte blev blind...
Så var det då, och jag är i denna dag fortfarande övertygad om att hon hade de vackraste gardinkreationerna i hela kommunen. Vad jag kunde bedöma....
Jag håller mig borta från att bli fotad. Det är det värsta jag vet och jag är en mardröm för fotografen, eftersom jag inte kan hålla upp ögonen på grund av blixten. Håller man sej borta från att komma på bild, slipper man obehagliga överraskningar några år senare.
Det kusligaste av allt är att då jag gick på halloweenfest med ungarna, då kände jag mig inte ett dugg utklädd i min cerise tyllkjol och prinsesskrona. Det var som om det var jag, uppklädd.
Hur det än är med allt elände så är det bara att rida på vågen. Jag har dessutom konstaterat att kort brinner bra!