Men det var länge sedan detta gällde, vill jag påstå.

Fram till EU-anslutningen respekterades grundlagarna alltid av regering och riksdag. De ansågs närmast som ”heliga” av politikerna före l980-talet. För att ändra grundlag krävs två på varandra följande riksdagar med val emellan. Ändringen skall förkastas om så mycket som en enda bokstav ändras vid den andra riksdagen. Så hårda är sålunda kraven.

Efter EU-anslutningen har vi haft minst två tillfällen då grundlagsförändringen varit i strid mot reglerna för grundlags-förändring.

Första gången var när man gjorde Riksbanken överstatlig. Man följde visserligen regeln om två på varandra följande riksdagar. Men man informerade inte medborgarna före val om vad man avsåg att göra. Den som har studerat förarbetena till vår grundlag ska finna att ”grundlagsfäderna” fäste väldigt stor vikt vid just informationen till medborgarna före val.

Det andra tillfället då man bröt mot grundlagen (regeringsformen 10e kapitlet 2a paragrafen) var när man ändrade denna 2002 för att kunna överföra mer makt till EU utan att först höra folket – i val eller folkomröstning.

Denna ändring får närmast betraktas som en statskupp.

När Lagrådet undersökte om regeringens påstående stämde – att EU:s nya konstitution inte stred mot vår grundlag, sprack bubblan. Hade regeringen rätt, behövdes ingen folkomröstning eller val för att Sverige skulle kunna säga ja till EU-konstitutionen utan det räckte med ett enda beslut av riksdagen.

Lagrådet konstaterade att visst strider EU:s konstitution mot vår grundlag, men det behövs likväl ingen folkomröstning? Riksdagen har nämligen tidigare (utan att höra folket) lagt till en mening i en grundlagsparagraf (regeringsformen 10e kapitlet 2a paragrafen) som innebär att när det handlar om maktöverlåtelse till EU, då har folket fråntagits rätten att kräva folkomröstning. I stället beslutar riksdagen på egen hand och med bara ett beslut. Detta har skett medborgarna ovetande och helt i strid med grundlagens regler om grundlagsförändring och är därför ett grundlagsbrott och en statskupp. Hade vi i Sverige vid detta tillfälle haft en författningsdomstol hade ändringen ogiltigförklarats. Lissabonfördraget har sålunda tagits i strid mot vår viktigaste lag – grundlagen!

Typiska kommentarer till Lagrådets skoninglösa avslöjande är Göran Perssons förklaring ”att han inte kunde föreställa sig att folkets grundläggande demokratiska maktbefogenheter hade inskränkts så allvarligt” – men han skulle undersöka det. Detta glömde han emellertid snart bort!

Det som nu händer att regeringen desavouerar riksdagens uttalande om att Turkiet gjort sig skyldigt till folkmord på armenier är därför följdriktigt. Oavsett om ställningstagandet skulle gjorts av historiker eller ej så har regeringen enligt grundlagen skyldighet att verkställa riksdagens beslut. I stället har man vid överläggningar med Turkiets president och ambassadör desavouerat riksdagen genom att bortförklara dess ställningstagande.

Att Bildt skulle göra det var ingen överraskning men att även Reinfeldt skulle visa denna arrogans mot riksdagen hade jag trots allt inte väntat mig.

Det som blivit följden av dessa brott mot vår grundlag är att Sverige i dag styrs av en politisk grundlag (Lissabonfördraget) som innebär att vi i princip är att betrakta som en enpartistat.

Detta verifierade (troligen motvilligt) socialdemokraternas gruppledare Sven-Erik Österberg. Han gjorde det i Aftonbladet den 12/3 då han klagade över att Sverige inte längre själva kan bestämma över hur den offentliga sektorn ska utvecklas. Bland annat nämnde han att EU kan tvinga Sverige att konkurrensutsätta allmänna välfärdstjänster som bland annat hälso- och sjukvård, åldringsvård etc. Det hör emellertid till saken att socialdemokraterna tillsammans med allianspartierna godkände Lissabonfördraget!

I stället för att starta av nya partier borde vi skapa en demokratisk folkrörelse som tvingar politikerna att återinföra demokratin.