Framtida generationers förmåga att använda kärnkraftteknik ifrågasätts ständigt. Att inte lämna kvar problem till kommande generationer nämns ofta och allmänt antas våra arvingar ha mindre kunskap och förmåga än oss. Vad jag förstår tänker sig många en framtid med en ständigt oförändrad tillvaro där man återvinner och återskapar energiråvaror, mat, maskiner med mera i en oändligt upprepad process.

I linje med ovanstående vill till exempel miljöorganisationer, myndigheter och många experter inom kärnkraftsektorn avsluta genom att stänga fabriker och kraftverk, bygga gigantiska ”slutligaförvar” föranvänt kärnbränsle och komponenter. Genom att stänga av och slutförvara tror man sig – som i en festvisa – ha ”kastat alla sorgerna bakom vår rygg och vi ser dem aldrig mer”.

Att kommande generationer kärnkraftverk kommer att drivas med återanvänt kärnbränsle är en alltför komplicerad fråga för att hanteras av dagens samhälle. I stället ägnar sig politiker, ”tyckare” och massmedia åt frågor som att kärnkraften fungerar dåligt när stora ventiler är trasiga och att elpriset går upp när kärnkraftverken står stilla.

Lars-Olof Höglund – som länge varit i strid med kärnkraftindustrin – har uppmärksammats i Uppsala Fria Tidning 2010-02-13. Höglund framför åsikter om kompetensbehov som man kan hålla med honom om, såsom att man måste ha en levande kärnkraftindustri för att behålla säkerhetsnivå och kvalitet på hög nivå.

Men: Lars-OlofHöglunds åsikt att antalet anställda på Vattenfalls huvudkontor är avgörande för säkerhet och kvalitet är jag tveksam till. Själv arbetade jag fram till 1975 på ASEA-ATOM där det verkliga konstruktionsarbetet för våra lättvattenkokarreaktorer (BWR) utfördes. Vi uppmärksammade då en broschyr från Vattenfall där man under en bild av Vattenfalls huvudkontor meddelade att ”här arbetar 25 procent av personalen”.

Även om nya datorhjälpmedel medfört att man nu kan göra ett effektivare jobb vid huvudkontoret än på 70-talet då Lars-Olof Höglund arbetade där, har driftorganisationerna i dag bredare och mer levande säkerhetsinsikter och liksom för bussar och passagerarplan är det i slutändan avgörande för säkerheten att förare och underhållspersonalkan sin sak.

Många kvalificerade tekniker gjorde engagerade insatser under de ”heta kärnkraftåren” på 60-, 70- och 80-talen. Lars-Olof Höglund tillhörde dessa tekniker men som fristående konsult har han naturligtvis inte kunnat delta i beslutsprocessen som på den tid han tillhörde de anställda på Vattenfalls huvudkontor. Att ropa ”jag vill” räcker inte, utan man måste nog visa att ”jag kan – i samverkan...” också. Det är genom samverkan mellan många kunniga personer som våra kärnkraftverk kunnat byggas.

För tillfället har branschen tappat lite konstruktions- och (framför allt) projektkompetens, men den kan säkert återupprättas. Ursprungliga projektplanen för Oskarshamn 1 sprack med cirka 50 arbetsveckor. Sedan blev det bättre efter hand. När pågående effekthöjningsprojekt i Forsmark är klara kan jag tänka mig att projektkompetensen är återställd till O1-nivå.

Dessutom: när man slutat att lägga stora ekonomiska och personella resurser på förberedelse för slutförvar och istället koncentrerar sig på säker drift och att till exempel ta vara på det skadade kärnbränsle som nu står och läcker i landets bränslebassänger så kan man börja hoppas.