Det bästa sättet att ta reda på hur människor mår och har det är att helt enkelt fråga dem. Objektivt mätbara faktorer som livslängd, utbildningsnivå, läskunnighet, ekonomiskt välstånd och hur det fördelas, redovisas sedan länge som BNP och diverse välfärdsindex för att beskriva tillstånd och framsteg i nationer. Men en viktig pusselbit som förbisetts är människors egen uppfattning av hur de mår och hur nöjda de är med sina liv. Länge ansåg man att lycka inte kunde mätas eller jämföras men nu har forskarna tagit fram metoder. De senaste decennierna har lyckoforskningen blivit alltmer omfattande och uppmärksammad. Nationalekonomer, psykologer, sociologer och filosofer arbetar med att ta reda på vad lycka beror på. Det är viktig forskning; ju mer vi vet om lycka, desto större möjligheter har vi att öka vår egen, individuella lycka och skapa så goda förutsättningar som möjligt i samhället för att människor ska kunna leva lyckliga.

Lycka, eller subjektivt välbefinnande och livstillfredsställelse, mäts främst genom enkäter, där man helt enkelt anger hur nöjd man är med livet på en skala, t ex 1–10. Den mäts även genom djupintervjuer och genom att mäta signaler i hjärnan som hör till lyckokänslor. Ännu en metod är att gå omkring med en minidator där man – varje gång den plingar till – skriver ner vad man gör och hur man mår just då.

Många av lyckoforskningens resultat bekräftar det självklara; fattigdom, krig, förtryck, korruption, otrygghet och kränkning av mänskliga rättigheter gör oss olyckliga. Rika, fredliga, demokratiska välfärdsstater som Danmark och Sverige hör till de lyckligaste nationerna medan Zimbabwe är bland de allra olyckligaste.

Den som är hungrig och fryser blir självklart lyckligare av pengar att köpa sig mat, kläder och tak över huvudet för. Ekonomisk tillväxt i fattiga länder är ett effektivt sätt att öka människors lycka, om välståndet fördelas rättvist. Demokratiska, rika välfärdsstater som Sverige har också nått historiskt höga nivåer av lycka. Men – och det är ett av lyckoforskningens mest intressanta och tydliga resultat – fortsatt ekonomisk tillväxt bidrar inte nämnvärt till att ytterligare öka lyckan i länder där den materiella standarden nått en sådan nivå att människors materiella basbehov är uppfyllda. Mer är alltså inte automatiskt bättre, när man redan har tillräckligt.

En förklaring är, enligt forskarna, att vi snabbt vänjer oss vid den materiella nivå vi lever på. Dessutom jämför vi oss med andra. Om de har ännu mer, blir vi mindre nöjda med det vi har. Tillväxten verkar också lyckosänkande genom att föra med sig sådant som ökad stress, statusjakt och att fler flyttar för att få jobb. Inte minst den sistnämnda trenden försvagar eller bryter sociala band. Vissa hävdar att vi visserligen inte tycks bli lyckligare av tillväxt men att vi skulle bli olyckliga utan den, därför att människan alltid vill se framåt och få det bättre. Sant – men att få det bättre betyder förstås inte nödvändigtvis att höja sin materiella levnadsstandard om man redan har det bra.

Fördelning av resurser i ett samhälle är en nyckelfråga i många avseenden. En lång rad svåra sociala och medicinska problem har visat sig stå i direkt relation till ett lands grad av ekonomisk ojämlikhet. Både fattiga och rika drabbas hårdare i mer ojämlika samhällen. De brittiska epidemiologerna Kate Pickett och

Richard Wilkinson belyser detta i sin bok Jämlikhetsanden, som nyligen översatts till svenska. Ökad tillväxt i redan rika samhällen lindrar inte problemen. Tvärtom. Tillväxten skapar och förvärrar många problem. Både de fattigare och de som har det bättre ställt pressas att konsumera mer än de behöver och jorden tål. Statusjakten har många förlorare och få vinnare och ju större klyftorna är, desto hårdare blir den. Tillit och social samhörighet försvagas i mer ojämlika samhällen. Därmed minskas människors förutsättningar att leva lyckliga. Slutsatsen är att om vi vill vi ha en bättre framtid bör vi satsa på minskade ekonomiska klyftor i stället för ökad tillväxt.

De objektiva faktorer som i högst grad främjar vår lycka när vi har livets nödtorft, är god hälsa, vänner och nära relationer, ett meningsfullt arbete eller uppgift och en aktiv fritid. Arbetslöshet är starkt olycksbringande. Det är inte inkomstförlusten som är allra värst, om man inte blir helt utan försörjning, utan att inte längre behövas och mista sitt sociala nätverk.

I rika länder förklaras mer av variationen i lycka mellan människor av psykologiska faktorer. Forskningen har exempelvis visat att människor har större chans att bli lyckliga om de är förnöjsamma och måttfulla. Att inte vara benägen att jämföra sig med andra är ännu en gynnsam egenskap. Att göra saker för andra ger större tillfredsställelse än att bara sträva efter egna fördelar. Vi behöver både trygg gemenskap och få prestera och visa oss duktiga. Studier har även visat att de cirka tjugo procent av alla befolkningar som värderar det materiella högt, vare sig de är rika eller fattiga, i högre grad drabbas av psykisk ohälsa än de som har icke-materialistiska värderingar.

En annan forskningsstudie visade att sex, umgänge, avkoppling, bön och meditation är de aktiviteter som tycks göra oss lyckligast medan shopping, arbete och pendling rankades lågt. Det verkar alltså ligga mycket i talesättet att det bästa i livet är gratis – och påverkar inte alls klimat och miljö.

De flesta psykologer ägnar sig åt att försöka hjälpa olyckliga. Men att förebygga depressioner är enklare än att bota dem och även ”normalmående” har allt att vinna på att ”träna upp” sin lycka. Vissa har turen att se glaset som halvfullt, medan det för andra är halvtomt. Att gifta sig eller vinna på lotto höjer lyckonivån tillfälligt, liksom att drabbas av en olycka kan sänka den, men de allra flesta är snart tillbaka på sin grundnivå igen. Positiv psykologi går ut på att utveckla styrkor och personlighetsdrag som gör det möjligt för individer och samhällen att utvecklas och växa. I USA har den fått stor spridning sedan den lanserades i slutet av 1990-talet och även i Sverige växer nu intresset. Den amerikanska psykologiprofessorn och lyckoforskaren Sonja Lyubomirsky har skrivit den första vetenskapligt baserade guiden till hur enskilda kan bli lyckligare. Vi kan höja vår grundnivå för lycka! Boken, Lyckans verktyg, är strikt grundad på forskning om vad som fungerar och inte. Vägarna till lycka formuleras i tolv strategier och man följer dem som passar en bäst. Uttryck tacksamhet, tänk positivt, jämför dig inte med andra, var snäll, vårda sociala relationer, lär dig härda ut, sträva efter ”flow”, njut av livets glädjeämnen, sätt upp mål och sträva dit, utöva religion eller andlighet, ta hand om din kropp – detta är de enkla, närmast självklara ingredienserna i receptet på lycka.

Forskningen har visat att lyckliga människor har större möjligheter att hålla sig friska och prestera bra på jobbet. De är också mer delaktiga i socialt liv och samhälle. Men en god medborgare i en tillväxtekonomi är en god konsument. En god konsument är aldrig nöjd. Frosseri, girighet och avund är enligt katolsk sed dödssynder som anses leda till evig fördömelse. Men i vår tid har dessa mänskliga svagheter upphöjts till dygder moraliskt eftertraktansvärda personliga karaktärsdrag, nödvändiga för att den heliga tillväxten inte ska stanna av. Starka kommersiella intressen, med allt att vinna på att upprätthålla nuvarande ordning, satsar enorma resurser på att hålla oss missnöjda med dem vi är och det vi har så att vi ska vilja köpa mer och mer. Vilket kräver att vi lönearbetar mer än vi behöver och önskar för att få råd. Allt för att få de ekonomiska hjulen att snurra snabbare och snabbare. Runt 55 miljarder kronor satsades på marknadsföring i Sverige bara 2005, ungefär lika mycket som undervisning i grundskola och gymnasium kostade samma år. Aldrig tidigare har människor utsatts för så mycket och så intensiv propaganda som den som nu översköljer oss i form av reklam. Reklam, vars syfte är att göra oss missnöjda med oss själva och det vi har, och ständigt vara på jakt efter något annat. Vi hetsas att shoppa slut på vårt enda jordklot i en rasande fart – men inte blir vi lyckligare för det.

Det finns intressanta erfarenheter av hur tv och reklam kan skada samhällen. I en isolerad stad i Kanada fick man inte tv förrän på 1970-talet. Det sociala umgänget minskade och barnens aggressivitet ökade när tv kom. Invånarna idrottade mindre och blev mindre kreativa, enligt forskarna som följde utvecklingen. I kungadömet Bhutan tilläts tv först 1999. Invånarna mötte plötsligt den världsbild som förmedlas av amerikanska reklam-tv-kanaler. Effekterna blev dramatiska. Brottslighet, våld på skolgårdar och drogmissbruk ökade medan det sociala umgänget minskade. Givetvis måste man vara försiktig med att dra för långtgående slutsatser. Självklart finns det fler orsaker än tv och reklam till att människors beteende och värderingar ändras. Men många tittar mycket – en genomsnittlig britt, till exempel, tittar på tv fler timmar än hon eller han lönearbetar. Det är ingen slump att stora pengar satsas på tv-reklam.

Om vi värderar ökad lycka högre än ökad BNP kanske vi ska lyssna på den brittiske nationalekonomen och professorn Richard Layard vid London School of Economics. I sin bok Happiness, Lessons from a New Science presenterar han ett antal politiska beslut avsedda att öka lyckan. För att korrigera för mänskliga svagheter som avund, girighet och frosseri förespråkar Layard bland annat höga marginalskatter. Så kan man, menar han, minska överdrivet lönearbete. Sådant betraktar han som en förorening i samhället då det driver på statusjakt och stress som minskar den totala lyckan. Den fritänkande professorn tillämpar helt enkelt principen att förorenaren ska betala för skadan han orsakar, på lönearbete. Layard föreslår också, utifrån samma synsätt, begränsningar av reklam på grund av dess skadliga inverkan på människors lycka.

Vad blir slutsatsen? Lyckan och tillväxtsamhället går inte ihop. Tillämpar vi de tolv lyckostrategierna, blir vi nog överlag lyckligare, men sämre konsumenter. I tillväxtsamhället är det revolutionärt att vara nöjd. Om vi följer Layards råd ökar lyckan på bekostnad av tillväxten.

Tar vi därtill den hänsyn vi måste till kommande generationers och medmänniskors i fattigare delar av världen rätt till att leva lyckliga, går det än mindre ihop med kravet på ständig tillväxt i redan rika länder. Ska vi skapa ett samhälle för hela människor, i stället för endimensionella ekonomiska varelser, måste vi sträva efter social, kulturell och andlig utveckling istället för fortsatt ekonomisk tillväxt. Den liberale 1800-tals-tänkaren John Stuart Mill såg detta som en naturlig följd i samhällen där vi uppfyllt våra materiella basbehov.

Och visst har vi bättre förutsättningar än någonsin. Men då krävs att vi vågar bryta med tillväxtfixeringen och tänka nytt. Att vi utvecklar ett ekonomiskt system som arbetar för människor och miljö, inte emot. Att vi ifrågasätter och ändrar rådande maktstrukturer och fördelning av resurser. Att vi nöjer oss med det vi har och börjar dela det rättvist, över tid och rum. Att vi ändrar mål, både individuellt och i samhället, från ökad tillväxt till – ja, varför inte ökad lycka?