Historien bygger till stor del på den brevväxling konstnären under hela sitt 37 år korta liv förde med brodern Theo van Gogh, och försöker på det viset ge förståelse och bakgrund till hans konstnärskap och bildvärld. En något romantiserad berättelse må hända, allt berättat i första person av skådespelaren Magnus Roosman, som ger röst åt den ibland förvirrade unge mannen. En kvinnlig forskare finns också med på ett hörn, en yppig variant som söker efter konstnärens inre värld bland breven i van Gogh-museets arkiv.

Jag, van Gogh innehåller en hel del av intresse. Till exempel dryftas teorin att konstnärens exceptionella färgkänsla kan tänkas bottna i bieffekter av den medicinering han stod på under stora delar av sitt liv. Vi får också se många av de landskap och miljöer som inspirerade till de namnkunniga verken, samt hur den evetuellt förvrängda färgperceptionen får dessa att ändra utseende och uttryck.

Säga vad man vill om Cosmonovas potential som konstforum, men biografens vidvinkelformat är onekligen effektfullt när det kommer till att visa just van Goghs gränspsykotiska lanskapsvyer. Det vridna perspektivet i målningarna förstärks av dukens valv, penseldragen och de bjärta komplementfärgerna slår emot ögat på ett än mer direkt sätt.

Vad Cosmonovas entusiastiska personal har tänkt sig för publik för filmen är dock svårt att sia om. Att den genomsnittliga besökaren, barn mellan 5 och 12 år, ska hålla konstintresset uppe under de 45 ganska pratiga minuterna verkar inte sannorlikt. Inte heller tror jag att vuxna med konstintresse kommer att strömma till.

Säkert är i alla fall att biografens salong inte är anpassad efter personer med ben av fullvuxen längd och tendens till artros. Efter en hopvikt timme i stolen är det både befriande och besvärligt att få resa sig upp.