Babak Najafis Sebbe berättar med samma effektivitet historien från den svages perspektiv och även om det inte fullt ut går så illa för Sebbe som för karaktären Tim i Die Welle finns ett tydligt släktskap. Båda är utstötta och offer för en gruppdynamik som lämnar få eller inga alternativ. För att hävda sig måste man ta till drastiska mått.

Sebbe visar hur fattigdom, mobbning och i förlängningen utfrysning gör den svagaste individen i gruppen till den farligaste. När så mycket av film och tv handlar om neurotiska reklamare i innerstan eller nojiga småbarnspappor på Solsidan är Babak Najafis långfilmsdebut en svensk klasskildring – och det är verkligen välkommet.

Sebbes pappa är död och sorgen har paralyserat hans mamma Eva som inte orkar ta hand om vare sig Sebbe eller sig själv. Hon är ung, Sebbe var förmodligen inte planerad. Han är mobbad i skolan och hon har ett hopplöst jobb. De bor grannar med Kenny, hans största mobbare.

Här blir skillnaderna tydliga. Kenny har moppe och röker, har rena och snygga kläder. Extra förnedrande blir det när Kennys mamma ger Sebbe en födelsedagspresent. Eva har inte råd att ge något och en kvarglömd jacka i tvättstugan blir Sebbes present. I en nyckelscen konfronteras Sebbe, ovetande om att det är Kennys jacka.

Babak Najafi kopplar ett poetiskt grepp om klassfrågan. Bland flera poetiskt laddade scener utmärker sig de där en herrelös hund återkommer. Djur med symbolisk laddning är ovanligt i svensk film och blir i sammanhanget, med hundens mytologiska och religiösa laddning som bland annat beskyddare, en stark kontrast till den hopplösa situation som Sebbe och hans mamma befinner sig i.

Najafi rör sig bitvis i vad som kan kallas eländesfilmens finrum. Det är en genre som styvmoderligt höjts till stor konst av svensk kritikerkår enbart på grund av dess innehåll, formen har inte sällan setts som underordnad. Lika styvmoderlig har feelgood-film behandlats som lättsamma fånerier, men det finns egentligen ingen större skillnad. Ett slag i solarplexus, av antingen sorg eller glädje. Få svenska filmer dröjer sig kvar, men Sebbe lyckas. Nästan.

Hade det inte varit för de obligatoriska ”vi har det bra”-scenerna där ömhet ska visas mellan mor och son, ackompanjerade av Laleh (popmusikens formulär 1A för hur bus och mys ska illustreras nu för tiden) hade Sebbe lirat i samma liga som filmer av Ken Loach, Lukas Moodysson eller Michael Haneke. Det måste vara svensk films dammigaste kliché att balansera upp elände med scener där karaktärerna ska lära känna varandra lite bättre. Det är så synd att Babak Najafis faller i denna enkla fälla, eftersom filmen bara knappt återhämtar sig efter detta.