Den arga bloggaren Wolfie Darling skriver i en kommentar till Dorota Maslowskas debutroman Snow white and Russian red att ”min teori är att Dorota Maslowskabruden är James Joyce reinkarnerad. Den här boken är konkret och stilistisk som Iliaden på crack”. I det mer sansade pressmeddelandet från Polska institutet sägs att hennes språk är ekvilibristiskt, som en ”cocktail av Witold Gombrowicz, Lars Norén och Elfriede Jelinek”. Den liknelsen gillar hon inte.

– Jag är inte ett fan av någon av dessa författare. Jag tror att i Sverige måste man jämföra mig med någon, göra en kliché. Titeln till pjäsen kommer i själva verket från ett radikalt punkband som heter Vi har det bra, attack, döda, äta!

Varför har du valt den titeln?

– Polacker talar om kärlek men egentligen vill vi slå ihjäl varandra. Vi har alltid behövt definiera oss genom våra fiender. I sociologin kallas det negativ definition.

Vi befinner oss i Polska institutets ljusa lokaler på Mosebacke torg. På grund av snökaos har vi kommit sent och av den timme vi fått återstår nu bara 40 minuter. Dorota Maslowska ser mer på sina händer än vad hon ser på mig, men när hon möter min blick är det med vänliga ögon. Sen säger hon med ett mått av mättnad och distans att visst kan jag berätta om pjäsen, det är därför jag är här.

– Jag skrev färdigt den efter att deadline gått ut. Det var på beställning av TR Warszawa och Schaubühne i Berlin och det märks att det var under mycket stress. Pjäsen har mycket känsla, känsla och stress tycker jag. På premiären var det många som grät, polacker och tyskar.

Pjäsen handlar om tre generationer kvinnor, mormor med erfarenhet av kriget, mamma med erfarenhet av kommunismen och dottern med siktet inställt på väst. Just identitet och historia är återkommande teman i alla Dorota Maslowskas texter. I hennes första pjäs Två fattiga rumäner som talar polska är brännpunkten polariseringen mellan fattig och rik i ett överkommersialiserat Warszawa, allt gestaltat genom en tv-skådespelare och en ensamstående mamma som knarkar i ett förfruset Polen. I Snow white and Russian red befinner sig romanens huvudperson, Andrzej ”Nails” Robakoski, på en liknande odyssé. Han kastar upp högflygande idéer om rysk konspiration och polsk ekonomis varande och förfarande, allt i väntan på den ofrånkomliga kollapsen.

Texterna är rappa, skrivna i ett flöde och problematiserar ett Polen efter kommunismen där unga människor inte bryr sig eller kan referera till det som varit annat än genom sina föräldrars historier. De unga står inför att skapa något nytt, de är i skärningspunkten mellan föräldrarnas kamp för frihet och den våldsamma kommersialismen som sprider sig i landet.

I en polsk intervju utlagd på Youtube berättar Dorota Maslowska om hur hon ofta gråter och hur livet delas in i två perioder, de glada när hon skriver och de mindre glada perioderna när hon inte skriver. Klippet har många kommentarer, vissa säger att hon är cynisk och vulgär, andra stör sig på hur hon talar. Jag tänker att vad som egentligen stör är att hon ger uttryck för en rastlöshet och osäkerhet som många inte vill känna av. Och jag tänker att det måste vara väldigt jobbigt att formulera dessa tankar bland människor som inte vill lyssna, som inte är mogna att förstå vad hon säger.

Hur var din uppväxttid?

– Vi bodde i ett höghus med 17 likadana höghus runt omkring. Jag är uppvuxen i en småstad på 1990-talet och det har påverkat mig mycket. Det enda som fanns att göra var att knarka men jag hade det bra, vi hade julgran på jularna.

Hur har du präglats av Polens historia?

– Jag tror att man ärver kränkningen mycket lättare än skulden. Jag blir rädd om det knackar på dörren mitt i natten och visst sparar jag plastpåsar fortfarande. Men jag tror inte att man ska gräva ner sig i historien, jag hatade historia när jag gick i skolan.

Vår tid är slut och jag kan inte hejda den gnagande känslan av att ha missat henne. Vad som gått förlorat i översättningen är inte så lätt att veta, men så mycket förstår jag att Dorota Maslowska tycker att mina frågor har varit ganska korkade. Jag gör ett sista försök och säger på rostig engelska att vi i Sverige har en historia av neutralitet och att vi därför kanske inte på samma sätt kan relatera till de trauman som kommunismen och andra världskriget skapat. Hon ser på mig med vänliga ögon.

– Då undrar jag om ni kommer att förstå min pjäs här i Sverige.