Det är en kall, snöig och blåsig vinterdag när FRIA besöker Åby Travbana. Lunchtravet ska snart börja och fem lopp ska köras. Publiken sitter inne i en varm restaurang och tittar genom stora fönster ner på travbanan. Här dog fyra hästar i höstas. I snitt dör fem hästar per år under pågående lopp i Sverige.

– För det första är det många som börjar träna och tävla när de egentligen är för unga, en del är bara två år när de börjar tävla och då är inte kroppen redo, säger Eva Carlsson, som är ansvarig för Djurens Rätts arbetsgrupp för hästfrågor.

– Samtliga hästar som dog under lopp under 2009 hade börjat tävla vid två års ålder – det kan inte vara en slump.

Men en slump är precis vad det kallas av representanter för travbranschen, som Åbys sportchef Ken Karlsson.

– Dödsfallen berodde på saker som var omöjliga att förutse, säger han.

Stig Hägglund, biträdande chefsveterinär på Svenska Travsportens Centralorganisation, STC, har följt obduktionerna och utredningen kring dödsfallen.

– Sedan 1994 har totalt omkring 60 hästar dött och det är ganska lite. Men självklart skulle vi vilja antalet var noll. Eftersom fyra hästar dog på just Åby sökte vi efter en gemensam nämnare men det visade sig vara en olycklig slump att de dog just där. En av hästarna hade ett medfött hjärtfel som blev akut. Något hade brustit i hjärtväggen och det gick inte att förutse. Andra hade halsinfektioner och lungblödningar, ett större kärl hade gått sönder och man vet inte varför, det kan vara en medfödd försvagning. Ingen visade symptom på sjukdom innan loppen.

Anders Darenius, banveterinär i östgötska Mantorp, driver sajten Hästpolitik där han öppet pekar på bristerna i travvärlden. Han menar att dödsfallen inte kunde förutses, därför att ingen hade tittat efter.

– Man har inte gjort något för att förhindra dem, säger han. Det kanske inte hade gått, men ingen har ens försökt. Bara de hästar som dör under lopp obduceras och det är få gånger man verkligen hittar en dödsorsak. Men man kartlägger inte riskfaktorer, gör inga standardiserade hälsokontroller, det finns ingen statistik och obduktionen leder bara i undantagsfall till ökad kunskap om man inte har information sedan tidigare.

Darenius menar att det finns bra metoder för att kontinuerligt undersöka hästarna men att de inte används.

– Veterinärmedicinen har kommit långt, nästan lika långt som humanmedicinen. Det är inte svårt att undersöka hästar ordentligt.

Speciellt hälsan hos hästar som börjar tävla vid två års ålder borde få kontrolleras noga och ofta, menar han.

– Risken är att man pressar hästarna för hårt och okänsligt när de börjar tidigt. Det är okej om det sköts rätt men hästar som är så unga som två år borde det var ordentlig tillsyn på. Månadskontroller borde vara obligatoriskt.

Vilka hälsokontroller görs då av hästarna?

De som för statens räkning ska kontrollera att kraven på god hästhållning efterlevs och att djurskyddslagen följs av ägare och tränare är banveterinärerna som arbetar på uppdrag av Jordbruksverket. Banveterinärerna inspekterar endast tävlingarna, vid träning och övrig djurhållning är det länsstyrelserna som står för granskningen.

På Åby travbana är Anders Bergqvist förste banveterinär. Han kommer inte i närheten av hästarna, utan gör kontrollerna från ett torn där han tittar han på hästarna med kikare och i tv-monitorer för att se om de rör sig normalt. Om de har någon hälta tas de ut direkt. Han menar att den kontrollen egentligen är otillräcklig och beklagar att det inte finns möjlighet att undersöka hästarna var för sig innan start.

– Sättet att undersöka dem på kan förbättras. Det finns brister i djurskyddstillsynen – som att kontroller endast sker i samband med tävling. Att hästarna mår bra och att djurskyddslagen följs är tränarnas ansvar och där finns en brist i systemet. Alla tränare är inte lika seriösa.

Han menar att bristerna i systemet först och främst beror på knappa resurser. Länsstyrelsen hinner inte kontrollera djurhållningen hos de enskilda ägarna och åker i princip bara på kontroller när en anmälan har kommit in.

Mantorps banveterinär Anders Darenius ser ett problem i att banveterinärerna inte är organiserade eller utbildade för att övervaka mer än en liten del av djurskyddet. Han menar att kontrollerna måste omfatta både träning och tävling.

– Men genom att banveterinärerna finns så har statsmakten fått ett alibi. Med banveterinärer som inte kan undersöka hästarna ordentligt blir det inga negativa rapporter. Staten drar ju in pengar på travsporten så de vill inte störas av veterinärer som ideligen rapporterar problem. Man borde exempelvis titta hästarna i munnen och kontrollera bettskador. Men som det är nu måste allt gå fort och då tas det genvägar. Allt fokuseras bara på hälta, men det finns många andra parametrar som är viktiga att titta på. En häst som lider får inte tävla, men vad räknas som lidande?

Förra året kom Djurens Rätts rapport Älskade hästar som granskar hästars situation i Sverige. Den visar att det finns många indikationer på att mycket i travvärlden är plågsamt för hästarna och att de förnekas sitt naturliga beteende. Bland annat är magsår vanligt förekommande hos tävlingshästar, så många som upp till 70 procent av landets travhästar kan lida av denna åkomma, enligt rapporten.

Stig Hägglund, biträdande chefsveterinär på Svenska Travsportens Centralorganisation, STC, avfärdar den stora förekomsten av magsår hos travhästar som en myt. Han menar att det är utländska undersökningar som har överförts till Sverige och att det inte är särskilt vanligt förekommande här. Det stämmer inte.

I ett antal svenska undersökningar visas det att problematiken finns även här. Bland annat har docent Agneta Egenvall och hästspecialist Håkan Jonsson publicerat en svensk veterinärmedicinsk studie om magsår hos hästar. I den framgår det att bland de hästar som tävlar i och tränar för trav är det vanligare med magsårssymptom än hos andra och att det finns ett klart samband mellan travträning och magproblem.

Att undersöka om hästar har ont av magsår är ingen komplicerad apparat, anser Anders Darenius.

– Man måste inte göra en smärtsam gastroskopi, det finns andra parametrar att gå efter och är de inte tillförlitliga så bör detta vara ett forskningsfokus.

Enligt etologen Sara Asteborg, medförfattare till Älskade hästar, är ett grundläggande problem att hästarnas hälsa är tränarnas ansvar.

– Men vad är travtränarnas intresse? Jo, pengar, menar hon.

Att pengarna styr och att hästarnas välbefinnande därmed kommer i andra hand är något som förnekas bestämt av Stig Hägglund.

– Hästägarna som kollektiv går back, säger han. För enstaka utövare kan det gå bra men för de flesta är det en förlustverksamhet, och det gäller även spelarna. Det är upplevelsen att träna och tävla som man är ute efter.

Stig Hägglund menar att hästarna till och med trivs med att delta i travtävlingar.

– De flesta hästar tycker det är kul att träna och tävla, det märks på dem. Det syns att de är pigga och glada och stolta över att springa i flock, det är ett naturligt beteende för dem.

Sara Asteborg tycker däremot inte att det verkar naturligt.

– Att hästar dör under travlopp överhuvudtaget är ju bara ett konkret exempel på att något är väldigt fel med hela sporten. Hur många dör under träning? Det finns ett stort mörkertal som aldrig redovisas, men det är troligt att det händer ofta. De här hästarna pressas onaturligt hårt.

Banveterinär Anders Bergqvist håller med om att det finns problem inom hästhållning som är viktiga att ta itu med, bland annat den allmänna tillsynen.

– Det skulle behövas regelbundna kontroller. Det är lika illa överallt, staten tar inte sitt ansvar för djuren.

På Åby Travbana värmer kuskarna upp sina hästar i kylan och blåsten och banveterinär Bergqvist greppar sin kikare. Det ser inte ut att vara något problem och hästarna travar jämnt utan hälta. Eventuella magsår och stressymptom kan inte Anders Bergqvist se, hur noga han än tittar i kikaren.