Offside lärde läsare och journalister att sportreferat inte behöver vara just torra referat eller smaskiga rubriker. Med fokus på berättelserna, historierna och livsödena lärde de oss att se bakom matcherna och stjärnorna. De gjorde det så bra att även de som inte är ett dugg fotbollsintresserade finner nöje i reportagen.

De införde ett nytt element i sportjournalistiken. Inspirerade av den amerikanska ”nya journalistiken”, känd genom namn som Truman Capote, Hunter S. Thompson och Norman Mailer, har Offside lyft ribban från sportrefererande till ett ideal där reportern deltar i eller är alldeles inpå den verklighet som skildras, ofta med litterära grepp i texten.

Många människor i min omgivning som aldrig skulle få för sig att titta på fotboll läser gärna om två baskiska storklubbar, för att det berättar en historia om spansk inrikespolitik. Eller en lång text om Londonlaget Millwall, för att det egentligen handlar om en människas uppväxt från pojke till man.

Det är Offsides främsta styrka. Att ta ett tillsynes lätt och ytligt ämne, som fotboll trots allt är sett i ett stort perspektiv, och berätta om något som är viktigare.

Utan vidare jämförelser har jag svårt att se att tidningen du håller i handen skulle haft en fast sportsida eller att syndikalistiska Arbetaren skulle hålla sig med en sportkrönikör om inte Offside banat vägen för en mer djupgående syn på idrott.

Även de stora dagstidningarnas skribenter har i viss mån inspirerats, men om sportjournalistik tryck på papper ska ha någon framtid i konkurrens med Internets oöverträffbara snabbhet måste redaktionerna genomdriva förändringen från nyhetsreferat till reportage som går djupare och närmare sitt ämne.

Här i Göteborg ägnar sig stadens stora morgontidnings sportredaktion åt att publicera artiklar från TT och jämte en och annan krönika om hur krönikören tränar inför Göteborgsvarvet.

Varför skulle läsaren vara intresserad av en nyhet de läste på nätet kvällen innan. Eller en krönika där någon som gör något de kan göra själva, tycker något de kan tycka själva?

Det kan tyckas orättvist att jämföra reportage som får breda ut sig över 20 sidor med artiklar på 1 500 tecken. Fast ändå inte. Det är fullt möjligt att ge verkligheten liv och berätta något angeläget med 1 500 tecken. Och det är definitivt möjligt att vara outhärdligt tråkig över 20 sidor.

Jag vill se en framtid för sportjournalistik i landet mellan reportagemagasin och internet. Sport på dagstidningspapper. Om det ska finnas en sådan framtid handlar den inte om referat och nyhetsrapportering utan om ”den nya journalistiken” i lite kortare form.