KRÖNIKA

Antingen är ni med oss, eller så är ni mot oss. I det chocktillstånd som uppstod efter den 11 september 2001 var det få som hade mod att ifrågasätta den falska dikotomin; alternativen för världens ledare stod tidigt klara. För eller mot världens enda kvarvarande supermakt.

Kriget mot terrorismen, årtiondets mest framgångsrika slogan, reste nya murar där gamla fallit. Det hade blivit dags att fylla tomrummet efter det kalla kriget. Det hade blivit dags för en ny fiende.

Ingen enskild personifierar 2000-talet som George W Bush. Utom möjligen antagonisten Usama bin Laden, den fanatiske, skäggige mästerskurken som gäckade den klämkäcke superhjälten till president. Det var en framgångsrik och redan etablerad bild. I den nygamla, svartvita världen blev kristendom och islam ett passande motsatspar. Samuel P Huntingtons bok Civilisationernas kamp fick förnyad aktualitet.

God eller ond kom att definieras efter förhållandet till USA. Washingtons symbolskapande blev så lyckat att den politiska världskartan delvis ritades om. Forna vänner blev fiender.

2001 vändes vapnen mot USA. The times they are a-changing. För första gången på nästan 200 år kom kriget till hemmaplan. Responsen var väntad; eftertanke är tecken på svaghet, ungefär som medlidande var det under imperialismen. Beslutsamhet i kristider belönas med folkets vördnad. Korståget mot ”ondskans axelmakter” inleddes. Noam Chomsky kallade det terrorism. Olof Palme ville på sin tid också nämna saker vid deras rätta namn. Terrorismen går som en röd tråd genom den amerikanska historien.

När detta skrivs dör dagligen åtta personer i Irak bara av självmordsattacker. Det är en låg siffra, den har varit betydligt högre. Över en miljon ska ha dött på grund av kriget som inleddes 2003. Likräknarna i Iraq body count räknar visserligen med 100 000 dödade, men det bara av direkt våld; krig dödar på flera sätt än ett.

I otillgängliga Afghanistan har över 1 500 militärer dödats. Från den angripande sidan. Civila offer? ”We don’t do body counts.” Någon uppger 10 000, ingen vet. Det är ändå bara siffror.

Hoppets president sänder ytterligare 30 000 soldater. 70 000 man kan inte ha fel.

1960-talet hade Göran Sonnevi. För var dag dödas allt fler i USA:s vidriga krig. Vi har också en Göran. I Greiders Dikt om lördagen den 15 februari 2003 ur samlingen Jakobsbrevet (2004) hette det att

Det var första gången sedan Murens fall

som den amerikanska världsordningen

utmanades på allvar

Poeterna ger kropp åt dödssiffrorna och manifesterar folkets kamp på gatorna. Inför den förestående invasionen av Irak räknade demonstranterna mellan tio och trettio miljoner på åttahundra platser i världen. Tre miljoner i Rom. Guinness rekordbok noterade världens största fredsdemonstration. Och Greider stod och huttrade i vinterkylans Stockholm.

När flertalet fortfarande levde enligt föreställningen om Historiens slut började de sociala rörelserna lösgöra sig från densamma. Battle of Seattle i slutet av november 1999 markerade början på en enorm kraft som knöt samman jordbrukare i Syd med fackliga aktivister i Nord. I ett annat av årtiondets odödliga motton formulerades visionen om att en annan värld är möjlig. Mot ett korståg i fredens och säkerhetens namn restes en alternativ dröm: det fanns något värt att slåss för, en verklig fred, men ingen fred utan rättvisa.

Vi hade inte sett det sedan 1989, men när ”den nya ekonomin” började äta upp ännu mer av jordens allmänningar såg bönder, arbetare och miljöaktivister världen över att de hade gemensamma intressen. Insåg att det går att påverka historien. Decenniets återkommande protester mot ”globaliseringen” var som ett frågetecken efter maktens burdusa utropstecken.

Informationssamhället skapade inte en vackrare värld, men väl nya förutsättningar för kamp mot världens orättvisor. I ”Twitterrevolutionen” gick hundratusentals iranier ut på gatorna i protest mot påstått valfusk sommaren 2009. Två år tidigare hade buddhistmunkarna i Burma fått världens stöd i sin kamp mot militärdiktaturen. ”Saffranrevolutionen” visade hur Facebook kan skapa globalt intresse för lokala konflikter. Som mest var 440 000 personer med i en grupp till stöd för munkarna.

Under de senaste åren har världens sjukdomstillstånd blivit tydligare. Parallellt med terrorjakten uppstod en allvarlig finanskris som drabbade både fattig och rik, men mest fattig. Kapitalismens kris banade ny väg för kommunismens spöke; Manifestet och Kapitalet läses på nytt. Och människans rätt att sätta sig över naturen har börjat ifrågasättas långt upp i hierarkierna.

När USA efter åtta år med krigspresidenten valde en ny väg började nollnolltalets plågsamma lärdomar summeras. Barack Obama sade under sitt segertal i Chicago den 5 november 2008: ”Samtidigt som vi firar i kväll, vet vi att morgondagens utmaningar är de största i vår livstid ... två krig, en planet i fara och den värsta finanskrisen på ett århundrade.”*

I dag förändras spelplanen. De nya rivalerna på världshistoriens slagfält är redan utsedda. Balansakten mellan USA och Kina i klimatfrågan förebådar en giganternas kamp även på ekonomins område. Om 40 år leder Kina den ekonomiska utvecklingen över USA. Västvärldens fördelar krymper.

Får vi ett nytt kallt krig, men med andra aktörer? Eller kan manifestets återkomst – eller vad de folkliga rörelserna väljer att fylla tomrummet med – smälta isen? Yes, we can, säger presidenten. Tiotalet kan bli fredens decennium. Men det är upp till bevis för superhjälten Barack Hussein Obama, som bär nyckeln till båda världarna i sitt hjärta.

* Översättning: Aftonbladet.se.