Redan i första låten, titelspåret Hearts on repair, drar Durefelt in lyssnaren med ett oemotståndligt sug i låten, sedan fortsätter han dra med andra låten Radioland. Då är det bara att kapitulera. Låt dig dras in.
Många försök har gjorts att genrebestämma Durefelts musik och för det mesta hamnar den i facket americana, lite country med en touch av soft rock. Visst finns det countrystuk här och där och influenser från både Ryan Adams, The Sinners och Neil Young och hans röst påminner ibland löjligt mycket om Mick Jaggers. Men det räcker så. Allt måste inte kategoriseras.
Göteborgaren Alexander Durefelt kombinerar den dammiga amerikanska södern och brittiskt 60-tal med svensk sommarkväll och landsvägskörning genom skogarna. Och kombinationen fungerar lysande.
Han behärskar sitt uttryck fullständigt, både musikaliskt och textmässigt. Uttalet är befriat från den låtsasamerikanska som annars är så vanlig bland svenska artister och både text och musik kommer fullständigt naturligt. Och just naturligheten är något som genomsyrar hela skivan. Det är känsla utan att vara tillgjort och påklistrat. Det är anspråkslöst utan att vara slarvigt eller oseriöst. Låtarna kommer först och de kommer från hjärtat.
Visserligen kan Durefelt stundtals kännas lite för snäll och välartad. I Scarecrow skymtas lite jävlar-anamma men han skulle kunna plocka fram ännu mer eftersom han uppenbarligen har det i sig.
Men bortsett från det är Hearts on repair en helgjuten skiva som bara växer med varje lyssning. Det här är skitbra, på ren svenska.