Harold Pinter skrev 32 pjäser, där det genomgående temat är tystnaden, vår oförmåga att kommunicera. Det namnlösa hotet gömmer sig bakom kryptiskt småprat. Vi lider men kan inte förmedla vårt lidande till våra medmänniskor, och kunde vi det skulle väl förmodligen ingen lyssna ändå. Viljan att lämna ämnen oformulerade bottnar i en tidig övertygelse hos Pinter att det inte finns någon tydlig gräns mellan sant och osant; inget är antingen sant eller falskt. Det här var Pinters utgångspunkt som författare och dramatiker, men när vi i den här boken möter honom som politisk debattör och poet är hans sanningsanspråk bra mycket mer definierat.

Och inget är sannare än USA:s utrikespolitiska illgärningar. I en intervju med Anne-Marie Cusac år 2001 är han övertygad: ”Det mesta man berättar för oss är lögn”. USA ljög om sina motiv att invadera Irak, ljög om sin inblandning i Nicaraguas inre stridigheter, ljög om det egentliga syftet med bombningarna av Serbien 1999, ljög genom att över huvud taget använda ett begrepp som ”humanitär intervention”. Om det i dramatiken är Pinters metod att frilägga samhälleliga problem genom suggestioner och bortlämnad information, så gör han tvärtom i sina politiska texter. Sanningen finns där, och det är varje medborgares plikt att vända på stenarna och finna den.

I mars 1985 var Harold Pinter i Turkiet tillsammans med Arthur Miller som ombud för Internationella Penklubben, med uppdraget att kartlägga förekomsten av tortyr och avrättningar av turkiska författare. De två bjöds in till USA:s ambassad i Ankara på middag och det dröjde inte längre än till förrätten innan Pinter var inbegripen i ett gräl med ambassadrådet om tortyren i turkiska fängelser. En timme senare blev han vänligt ombedd att gå, efter att i ett för ambassadören olämpligt sammanhang ha sagt ordet ”könsorgan”.

Den här episoden återkommer Pinter till i ett par texter i boken, och han är väldigt mallig över att ha blivit utslängd från en amerikansk ambassad. Här ser jag den politiska debattören Pinters stora problem: han är så förtjust i känslan av att befinna sig i opposition, att vara den här ”obekväma sanningssägaren”, att varje chans till att faktiskt se sin motståndares motiv försvinner i ett stadigt, monotont hamrande med pekfingrarna.

Harold Pinters föreläsningar och tidningsartiklar är slagkraftiga men saknar varje nyans. Han argumenterar som om han redan är nerbrottad, med kniven mot strupen och dörren till förhörsrummet låst utifrån. Ämnena är angelägna, det råder inget tvivel om den saken, om det så handlar om USA:s ovilja att hörsamma Internationella domstolen i Haag eller om landets hänsynslösa inblandning i Latinamerikas angelägenheter.

Men jag skulle önska att han inte kände sig så ensam om sin uppfattning om USA:s utrikespolitiska gemenheter. Och jag skulle också önska att han i sin poesi faktiskt skulle följa sina egna konstnärliga principer om sanningsanspråk. Han är tvärsäker och skitförbannad och hans dikter är ibland (på gott och ont, fast oftast det senare) lika mångfacetterade som en tegelsten genom ett skyltfönster:

Du kommer inte undan.

De stora kukarna går lösa.

De knullar allt de ser.

Akta ditt arsle.

(Demokrati, 2003)

Detta tänker jag, men sedan inser jag att han faktiskt var ganska ensam. Av politiskt drivna författare i Storbritannien har det de senaste decennierna inte funnits särskilt många. Det här är viktigt att komma ihåg när man läser skyttegravs-Pinter.

John Pilger pekar på det i sitt efterord: ”Tankeväckande provokatörer dyker upp då och då, men det engelska etablissemanget har alltid varit enastående skickligt på att ta gadden ur dem och absorbera dem. De som vägrar att låta sig assimileras hånas som excentriker till dess att de anpassar sig till sin stereotypa roll och dess sanktionerade åsikter”.

Det som stör mig med Pinter ligger kanske egentligen mest på en stilistisk eller semantisk nivå, att han använder begrepp som ”imperialism” och inte för en sekund inbillar sig att något har hänt med den traditionella höger-vänster-skalan inom västerländsk politik sedan murens fall. Men jag skulle ha velat att han åtminstone som ett retoriskt grepp lät oss tro att vi hittade sanningen dold under en sten. Istället slår han oss i huvudet med både stenen och sanningen.