Att få följa med en artist på väg
upp är få förunnat. Och det är någonting med just det där
exklusiva – att vara med om någonting sällsynt – som gör Frank
Turners första svenska framträdande som huvudakt så sagolikt. Det
– tillsammans med hans ödmjukhet, hans medmusikanters skicklighet
och hans makalösa låtmaterial.

Är du i Stockholm idag, den 5 december 2009, får du inte missa Frank Turner på Göta källare.
Jag upprepar: får inte!

Inledningen på hans framträdande är
oerhörd. Den väntade öppningen är densamma som på senaste
plattan – Springsteendoftande Live fast die old med power
och piano. Genast följs den upp av den ruskigt medryckande Reasons
not to be an idiot och den fantastiskt fina kärlekshyllningen
till en döende kamrat, Long live the queen.

Redan där är
man knockad. Inser att man betraktar någon som borde betraktas av
långt många fler än det lite dryga hundratal som befinner sig på
Parken i Göteborg denna fredagskväll. Och som – om det finns
någon rättvisa – också inom bara ytterligare något skivsläpp
kommer att befinna sig i den situationen.

Den som har möjligheten att ansluta
sig till den exklusiva skaran i Stockholm i morgon uppmanas också å
det bestämdaste att komma i tid – så att det finska förbandet
inte hinner avsluta sitt uppträdande. Jaakko och Jay lyckas med en
så pass stor bedrift som att fylla både scenen och atmosfären med
bara en akustisk gitarr och det mest minimalistiska trumset man kan
tänka sig. En virveltrumma och en ridecymbal. Scengolvet är
uppmickat så att trummisens fotstamp i detsamma fungerar som
baskagge. Och tillsammans med den akustiska gitarren räcker det gott
för att åstadkomma den mest vitala hardcorepunk jag hört. Deras
energi och scenpersonligheter, sättet att studsa både på scenen
och från den – ut bland publiken – hjälper också till.

Det
är visserligen rätt så påfrestande att trummisen envisas med att
i mellansnacket återkomma till hasch som någonting som skulle göra
världen vackrare. Nonsens som ”weed not bombs” imponerar föga
på undertecknad, men eftersom två tredjedelar av citatet är
riktigt – liksom merparten av det man kan uppfatta av låttexterna,
som framförs i furiöst tempo, kan jag – i alla fall en stund –
stå ut med det. Även om deras haschpropaganda i längden blir en
svåröverkomlig skamfläck som i onödan solkar ner någonting i
allra högsta grad älskvärt. Och det blir ju så tröttsamt
icke-trovärdigt när någon pekar mot tinningen och sjunger ”keep
your doors open” för att i nästa andetag uppmana sina åhörare
att knarka – helt utan självdistans eller ironi.

Då är det betydligt roligare när
Frank Turner före extranumren förklarar att han och resten av
bandet tänker gå in i logen för att snorta kokain och få sig en
avsugning. Eftersom det med all önskvärd tydlighet framgår att det
inte ligger någonting alls i vad han säger. Turner är en av få –
kanske trettio – som står framför scenen under hela den tid
finnarna i förbandet befinner sig på den. Och när han själv
klivit av den går han inte alls till logen. Istället minglar han
omkring i lokalen och talar med sina svenska fans.

Han framstår
som alltigenom sympatisk. Äntrar scenen med ett stort leende – som
bara växer under tiden han vistas där. I takt med att den till en
början lätt nervösa blicken, som gärna söker sig ned mot
scengolvet, blir stadigare och längre och längre stunder riktas
rakt mot de lystna åhörarna.

Trumftrion av öppningslåtar fylls på
med idel snygga kompositioner – halvt vemod i Substitute,
superupptempo i Try this at home, Dan’s song – där
han bjuder upp en av publikens medlemmar för att framföra
munspelssolot, The real damage, det maffiga titelspåret från
senaste skivan – Poetry of the deed, den sällsynt lyckade
kärlekssången Isabel, titelspåret från den lika lysande
föregångsskivan Love, ire & song, politik och keltiska
tongångar i Sons of liberty, finfina I knew Prufrock
before he got famous, Father’s day från första
fullängdaren, trallvänlig och medryckande folkrock i The road,
en nyskriven ballad på max två minuter – Rock’n’roll
romance och The ballad of me and my friends innan han
avslutar med en makalös version av Photosynthesis.

Med sista sångens refrängord ringande
i öronen – I won’t sit down and I won’t shut up and most of
all I will not grow up – lämnar han sin publik. Trygg i
förvissningen om att vi faktiskt inte behöver växa upp mer än vi
redan gjort. Och om att en rockkonsert med en artist som har ett
bagage av idel högkvalitativa texter och låtar, liksom en ruggig
begåvning för att hitta slagkraftiga melodier och formuleringar,
kan vara väl så uppbygglig, viktig och avgörande för ens
personliga mognad som vilken föreläsning som helst.

Tack för lektionen, Frank.