Hon inleder konserten, som ska visa sig bli nästan lika delar innerligt mellansnack och musik, med sin och pianisten Martin Hederos Och nu gör ingenting ont - en visa som hon påannonserar genom att säga att den handlar om huruvida det är möjligt att bara ge och ge utan att få något igen. Att det kanske är svårt, rent av omöjligt men ändå eftersträvansvärt att pröva att dela med sig till andra utan att förvänta sig något tillbaka.

Och hon verkar leva som hon lär Nina Ramsby och ger allt under spelningen, bjuder på sig själv med avväpnande humor och öppenhet fast alltid med bibehållen integritet. Hon ger även om hon också ödmjukt tar emot applåderna efter varje låt med stora leenden och bugningar. Men något tjo och tjim, säger hon, det bjuder hon inte på, utan istället definierar hon sin musik som schaktmusik: ”Jag tar med er ner i schaktet, men där nere i det allra mörkaste mörka, sorgliga och svåra så ger jag er lite hopp. Vad säger ni om det?”, frågar hon och skrattar.

Nina Ramsbys röst är så okonstlat vacker och fyller med sin raka frasering och rena artikulation hela det stora rum byggt av sten som kvällen till ära nästan är fullsatt. Få svenska artister vågar lita på sin röst så som Nina Ramsby utan tillgår allt för ofta nasala toner, omotiverat wailande och malplacerade manér. Lite grand påminner hon om Monica Zetterlund i sin sångstil, en artist som hon själv tar upp i samband med folkvisan Jag vet en dejlig rosa. Hon berättar att hon första gången hörde den i tonåren med just Monica Z och att det skänkte henne djup tröst i det att Monica verkade sjunga om en kärlek till en annan kvinna.

En sådan vacker psalm behövs i den svenska psalmboken slår Nina Ramsby fast, även om det till sist blev ett ja till att homosexuella ska få vigas i kyrkan. Med emfas och repetering av slutraderna: ”Låt dem få komma samman med hjärtans fröjd och gamman, som längta till varann” får hon kyrkans tak att bildligen lyfta.

Innan Nina Ramsby tackar för sig har hon hunnit bjuda på en låtrepertoar av bland andra Barbro Lindgren, Cornelis Vreeswijk och Bellman. Men det klarast lysande numret för kvällen är hennes tolkning av Fred Åkerströms Två tungor.

Det är svårt att hitta ett bättre användningsområde för våra till stor del skattefinansierade kyrkorum i dag än avgiftsfria och öppna konserter av det här slaget. I en tid då det offentliga rummet blir allt mer kommersialiserat kanske kyrkan kan utgöra en stunds vila från kapitalets allt mer hämningslösa påtryckningar. Men faktum kvarstår: Svenska kyrkan tappar medlemmar, och om man vill bromsa den utvecklingen kanske kyrkans folk måste våga tänka större, och med både förnuft och känsla? Kvällar som den här med Nina Ramsby är definitivt ett steg i rätt riktning.