När jag 15 år senare ser dem på Katalin är de fortfarande något så ovanligt som ett samspelt band, som inte givit avkall på varken kvalitet, originalitet eller energi. Tinnitus i hjärtat får inleda kvällen, som utkristalliserar sig till ett allkonstverk med en vacker och vitklädd, maskerad maestro som vet hur man dirigerar en publik och förolämpar den med finess.

Thomas Öberg har på ett strålande humör smyckat den ständiga följeslagaren trafikkonen i vitt och kontrasterar i sitt oefterhärmliga scenspråk mot sina extremt skickliga, men mer introverta bandkamrater. Just kontrast är det ord som känns mest passande när det gäller bob hund, det emellanåt hotfullt frenetiska i ljudbilden som ramar in sprött poetiska texter, provocerar till tankespinn och tjusar i det att man aldrig vet när det är på skoj eller allvar. Som i resten av livet.

”Vill du umgås med någon som har något att säga till om? Eller vill du umgås med någon som har något att säga? Rätt svar vinner en dejt med sanningen. Och det är inte jag”, deklarerar maestron innan temperaturen höjs rejält med Ett fall och en lösning, bandets fulländade cover på Pere Ubus Final Solution från 1976. Det är svårt att bestämma sig för om det ska utses till kvällens bästa nummer, eller om det är den suggestiva marschdängan Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk, eller kanske den redan legendariska explosionen Istället för musik: förvirring.

För det finns inte ett enda dåligt nummer på låtlistan, som enligt Öberg mest tillkommit ”för att det ska se bra ut”. Enda besvikelsen, som ska tilläggas snart är överstånden, är en abrupt nedkortad version av Jag rear ut min själ.

Ett band som under snart två decennier levererat ordnat kaos till perfektion, stått emot stagnation genom ett nyfiket utforskande av sin musik, och vägrat bli ett band som öser kommersiellt skräp över sina lyssnare är värda all respekt. Man kunde tänka sig att bob hund lagt sig till med divalater. Men när de inte alltför svårflörtat går upp på scenen och möter ett vilt applåderande folkhav tre gånger, då vet man: det här är Sveriges bästa (live)band.

Ljudkvaliteten är extremt hög vilket är en lisa efter förra årets antiklimax på Popaganda där arrangörerna höll stenhårt på policyn om ljudnivå och klippte av alla ljud som överskred en viss decibel, ströp konserten efter 45 minuter och därmed stympade den pulserande kroppsliga, kollektiva upplevelse som brukar uppstå när bob hund spelar och som också på onsdagskvällen går som en våg genom folket på Katalin.

”Gadda ihop er i mörkret! Gadda i hop er i mörkret! Fy fan.”

Kvällens final, Third Bardo-covern Min lön kommer 5 år för sent, är en perfekt avslutning på en starkt lysande och minnesvärd nära livet-upplevelse.