Konstbiennalen i Venedig äger rum vartannat år och de deltagande länderna snålar inte på informationsmaterial, då biennalen är ett oslagbart tillfälle till representation och marknadsföring. Särskilt under öppningsdagarna finns det för publiken ett överflöd av information i form av foldrar och böcker/häften av olika slag. För att inte tala om de olika ländernas påkostade invigningsfester.

Biennalen består av två huvudområden, Arsenalen (en enorm lagerlokal)

och Giardini, där varje land har sin egen paviljong. De länder som inte får plats i Giardini blir utspridda i olika byggnader i staden.

Det är mycket att hålla reda på. Förutom ländernas paviljonger gjordes i år hela 44 utställningar i samarbete mellan olika institutioner, till exempel glasutställningen Glass stress, som organiserades av Mjellby konstmuseum och Halmstadgruppens museum.

Över huvud taget händer det mycket under öppningsveckan. Invigningar, fester och kulturevenemang löper över varandra och även utanför biennalens program passar olika kulturorganisationer på att arrangera aktiviteter.

Årets tema gick under rubriken Making worlds/Hacer Mundos under ledning av svensken Daniel Birnbaum, en utmaning och ett prestigefyllt arbete, men så har Birnbaum en gedigen bakgrund inom konstvärlden och är för närvarande rektor vid konstskolan Staedelschule i Frankfurt.

Att biennalen leddes av en svensk märktes inte minst i det faktum att flera svenska konstnärer var representerade: Natalie Djurberg (som tilldelades priset ”Silver lion for a promising young artist”), Carsten Höller, Jan Håfström, Öyvind Fahlström och Aleksandra Mir.

I efterhand kan man konstatera att Birnbaums val av tema speglar hans ambitionsnivå, ett försök att visa upp konstens möjligheter att upptäcka världen runt omkring oss. Birnbaum lägger stor vikt vid den konstnärliga processen och ser konsten bortom det kommersiella.

Skapandet av världar är ett mångfasetterat ämne. Resultatet blir likaledes, och som det brukar vara i stora sammanhang finns det svaga punkter. Ändå bjöd Making worlds på ovanligt många bra verk. Å andra sidan är biennalen med sina 20 miljoner euro i rörlig budget ingen vanlig konstmässa.

Nog med siffror, det var en installationernas och koncepternas biennal. Birnbaums strävan att nå utanför de traditionella ramarna märktes inte minst i uppförandet av en internetbaserad paviljong med Jan Åman som curator. Den fick mycket uppmärksamhet i medierna då Pirate bay var en av deltagarna.

Många sökte sig utanför det traditionella utställningsrummet. Däribland Yoko Ono, en av vår tids mest inflytelserika konstnärer och tidigt ute med konceptuell konst. Hon fick även motta utmärkelsen ”Golden lion for lifetime achievement award”.

Ett annat exempel är mexikansfödde Héctor Zamora som gjorde ett intressant bidrag till biennalen med en påhittad invasion av zeppelinare. En verklig zeppelinare tycktes ha fastnat mellan två byggnader i Arsenalområdet, affischer sattes upp och vykort föreställande Venedig med en zeppelinare på vykortet delades ut. Zamora anlitade till och med gatumålare som målade till zeppelinare i sina akvarellbilder.

Precis som Zamoras verk lever Aleksandra Mirs konst vidare efter utställningen. Hon lät trycka en miljon turistvykort med vattenmotiv från olika delar av världen. Ordet ”Venice” stod tryckt på alla vykort. Mir tänkte sig att vykorten skulle användas av privatpersoner, och drömmen vore att stöta på ett av vykorten någon gång i framtiden, i en annan del av världen.