Documenta är tillsammans med biennalen i Venedig Europas största och mest tongivande utställning. I årets trettonde upplaga av Documenta medverkar över 300 deltagare i åtta lokaler runt tyska Kassel. Årets curator, amerikanska Carolyn Christov-Bakargiev, har vidgat utställningen även till Kabul, Kairo och Banff. I centrala Kassel är en mängd olika projekt kopplade till utställningen med en omfattande och varierad programverksamhet.

Årets Documenta (13) saknar ett uttalat tema, istället förklarar curatorn att utställningen är ”dedicated to artistic research and forms of imagination that explore commitment, matter, things, embodiment, and active living in connection with, yet not subordinated to, theory”. Något som öppnar för en okonventionell utställning med en mer sökande hållning. Inte bara konstnärer deltar utan också författare, filosofer, vetenskapsmän och filmare.

Den pampiga nyklassiska byggnaden Fridericianum fungerar som startpunkt. I rotundan finns ett halvt inglasat rum som kallas för ”hjärnan” där en miniutställning lyfter fram det väsentliga hos objektet och slår an tonen för hela utställningen. Man visar landskapsmålningar av restauratören Mohammad Yusuf Asefi som med hjälp av vattenfärg målade över verk från Nationalgalleriet i Kabul för att de inte skulle förstöras av talibanregimen. Vaser som Giorgio Morandi målade över för att sedan avbilda i sina berömda stilleben. En kort videosnutt av egyptiske konstnären Ahmed Basiony som filmat Tahrirtorget den 25 januari. Tre dagar efter avlider Basiony på torget av skottskador från polisens krypskyttar. Ett antal föremål från Hitlers lägenhet som Eva Brauns puderdosa, objekt som fotografen Lee Miller snodde med sig efter att ha övernattat i lägenheten på uppdrag av tidningen Life Magazine.

Dessa objekt och verk visar att förhållandet mellan olika delar är viktiga för helheten. Inget kan enkelt beskrivas utanför en kontext. Carolyn Christov-Bakargiev skriver att Documenta (13) ”is driven by a holistic and non-logocentric vision that is skeptical of the persisting belief in economic growth. This vision is shared with, and recognizes, the shapes and practices of knowing of all the animate and inanimate makers of the world, including people”.

Curatorns holistiska hållning gör Documenta (13) till en utställning som experimenterar, ifrågasätter och försöker tänja gränserna mellan konst, politik, samtid, historia, vetenskap och plats. Presentationerna får mig att tänka att det är projekt med multipla aktörer (mänskliga och icke mänskliga) på olika nivåer som ställs ut. Ibland handlar det om små notiser kring verket, ibland blir verket del av ett helt system. Jag tänker särskilt på den palestinske konstnären Khaled Hourani som visar en filmproduktion om sitt initiativ att 2011 ställa ut Pablo Picassos verk Buste de femme (1943) i Academy of art Palestine i Ramallah. För första gången visades ett verk av Picasso på Västbanken och syftet var att genom Picasso diskutera villkor och kulturella rättigheter.

Palestiniernas avsaknad av tydliga landsgränser resulterade i administrativa problem vilka uppmärksammades medialt. De inblandade konstinstitutionerna blev tvungna att justera formuleringar kring transport, försäkring och import av verk. Verkets resa genom de israeliska gränskontrollerna blev en process i sig, Picassos målning blir mer än bara ett konstverk.

Det är tydligt att curatorn driver en politisk agenda som genomsyrar hela utställningen, inte minst i texter och program. Man visar en serie censurerade filmer från olika delar av världen, samtidigt som man visar de filmer från samma land som inte utsattes för censur.

Documenta är till sitt ursprung politisk och industristaden Kassel har en historia som årets utställning förhåller sig till på olika sätt och kopplar ihop med de andra utställningsstäderna. Inte helt oviktigt för årets Documenta är att Kassel bombades till ruiner av de allierade under andra världskriget.

Årets Documenta har fått blandad kritik, bland annat för curatorns grandiosa ansats. Kritik har även riktats mot att utställningen känns rörig och oöverskådlig. Visst är utställningen övermäktig, ibland ojämn och visst tar curatorn i ända från tårna men det är en modig väg att gå. Satsa stort och producera en utställning som strävar efter att visa på konstens kraft i samhället. Att konst antar olika former och kan skymta i minsta detalj vilket i sin tur förändrar förståelsen av en specifik händelse. Med verk som kräver tid och engagemang av besökarna är Carolyn Christov-Bakargievs utställning inget man lättvindigt passerar igenom.

Macarena Dusant är konstvetare och medlem i konstnätverket Raketa. Hon arbetade senast med utställningen Street smart på Kulturhuset, bland annat som sakkunnig inom graffiti och gatukonst.