Debutfilmer är alltid extra intressanta, utan förutfattade meningar om vad regissören kan tänkas göra. Nasty Old People har dock ett problem, den börjar aldrig. Men den slutar inte heller, den liksom bara pågår. 

Huvudpersonen Mette (Febe Nilsson) arbetar i hemtjänsten hos fyra personer som alla är knäppa på sitt sätt. På fritiden är hon nynazist och hänger med gänget, demonstrerar och myser med en tjej som hon aldrig riktigt får till det med.

Vad som saknas mest i den här filmen är en handling. Det som gör att jag inte somnar är scenerna med vårdtagarna, där glimmar det plötsligt till. De som spelar de fyra äldre tar över hela filmen och verkar dessutom ha roligt med sina roller och Febe Nilsson låter dem hållas och ställer sig i bakgrunden vilket är smart. I hennes scener med Torkel Petersson kämpar han förtvivlat men någon personkemi mellan dem går inte att skönja. De här sex personerna är de enda med skådespelartalang, även om Febe Nilssons inte räcker hela vägen.

Mettes kompisar är ett kapitel för sig. "Skådespeleriet" är olidligt och handlingen hopplös. Ska någon ha en stark övertygelse måste det visas och motiveras på något sätt, men sidospåret med nazistgänget är fullständigt meningslöst. Om Hanna Skiöld har valt att göra Mette till nazist borde finnas en mening med det. Dessutom pratar gänget en väldigt otydlig skånska och det är omöjligt att förstå vad de säger ibland, även för en skåning.

Det mesta i filmen fungerar som en transportsträcka fram till scenerna med de fyra vårdtagarna, men de scenerna räcker inte för att lyfta upp filmen. 

Bildspråket är närgånget och de bleka färgerna gör det intressant. Tyvärr räcker det inte för att få bort den halvtrista känslan som filmen dras med. Till nästa gång hoppas jag på lite mer manus och utmejslade karaktärer. Och bra skådespelare även i de mindre rollerna.